Lyssna på Älmhult

Det är lördag. Morgonen gryr, en strålande varm högsommardag, som också är sista dygnet på Älmhultsutställningen.

Den stora industri- och hantverksmässan har nu pågått i över en vecka, 5–13 juli år 1946, och har verkligen varit en lyckad tillställning för att lyfta fram detta “välordnade samhälle med goda kommunikationer och naturskön omgivning”, som utställningsbroschyren beskriver Älmhult.

En vanlig lördagsmorgon i juli skulle bara fåglarna ha hörts vid den här tiden. Samhället skulle sakta ha fått vakna till liv under den stekande solen. Men inte idag. Klockan är inte ens åtta på morgonen och det är redan bilkaos. Besökande som vill hitta en plats att parkera. Motorer och tutanden som väcker de boende. Arrangörerna räknar med en invasion om minst femton tusen människor.

Hela veckan har turisterna flockats för att se utställningen. Ja, det har varit så ont om sängplatser i staden att Hvita Korsets förlossningshem, som varit nedstängt sedan 1943, åter har fått öppna: fast denna gång enbart för att erbjuda sängplatser – inte förlossningsvård.

Utställningslokalerna finns närapå överallt; utomhus i folkparken samt folkhögskolans och samrealskolan salar. Där kan besökarna i köpingens egen monter ta del av målningar som visar ortens framväxt och historia. Besöka hobbyentusiaster som visar upp allt från blomstermålningar till insektssamlingar.

In till jaktvårdsföreningens del har kön ringlat lång större delen av utställningen; alla verkar vilja se samlingen av naturens djur i naturlig storlek, uppställda i uppbyggda miljöer med både träd, buskar och gärdsgårdar.

Här finns något för alla – utställare är både de stora industriföretagen och den enskilde hobbyhantverkaren.

Den hugade kan till och med få se Älmhult från ovan, genom flygning i passagerarplan. Och när utställningen stänger klockan sex på kvällen har fortfarande restaurangerna och nöjesfältet öppet till långt in på natten.

Och idag, som krona på utställningsverket, ska den nya Linnéstatyn avtäckas i närvaro av konstnären Carl Eldh och rikets kronprins Gustav Adolf. Ett sådant tillfälle vill ingen missa!

Men det har varit en lång, närmare 20 år, kamp för att statyn skulle hamna just här, i Älmhult.

Redan 1902 fick Carl Eldh idén till att skapa en staty av Linné, men det var först när rektor Larsson, Älmhults försköningsansvarige, kom i kontakt med konstnären som de bestämde sig för att verkligen göra slag i saken och få statyn till Älmhult. Frågan var bara hur de skulle ordna med finansieringen av konstprojektet?

Men engagemanget i köpingen blev stort: amatörer spelade revy och kabaret, syföreningar arrangerade basarer och generösa donatorer skänkte pengar, ja, vissa bidrag kom hela vägen från andra sidan Atlanten. Det dröjde inte länge innan det fanns pengar till en halv staty.

Men de idéella krafterna var uttömda. Och statyn bara halv.

Då ryckte Wicanderska fonden, som stöder monumental konst, in och stod för den andra halvan.

Och nu är äntligen den stora dagen här. De blågula flaggorna vajar för vinden över hela utställningsområdet. Besökarna trängs och mumlar till varandra. Snart kommer prinsen! När klockan närmar sig 11 radar vitklädda skolbarn upp sig som i en kedja, en sångkör tar plats på vänster sida statyn och Kronobergarnas musikkår på den högra.

Så rullar bilen med kronprinsen in i Älmhult. På den nyasfalterade vägen, dagen till ära. I grå kostym och högsommarblå slips kliver han ur, och hälsas välkommen med en bukett nyplockade småländska blommor. Alla i publiken har samma pin fäst på kavajslaget; Älmhults nya kommunvapen i gult och grönt, med de två almbladen och linnérankan.

I talarstolen bredvid den avtäckta statyn håller kronprinsen ett engagerat tal om hur Linné på sina resor band samman landskapen från Skåne till Norrbotten genom att upptäcka och lära ut om gemensamma seder och tankar.

“Du gamla du fria” sjungs. Och snart är både invigningen och utställning över.

Men under veckan som gått har Älmhult lyckats etablera sig som den företagsamma köping och det växande industrisamhälle med framåtanda – och natursköna omgivningar – som kommer att prägla samhället och dess invånare under lång tid framöver.

Du befinner dig på Älmhults torg, vanligen benämnt Stortorget, med utsikt över Carl Eldhs Linnéstaty i brons, torgets äldsta utsmyckning och ”kronan på verket” när Älmhultsutställningen gick av stapeln. Det rektangulära torget med parkmiljö ingår i en strikt rutnätsplan, som utgör ett av de mest framträdande karaktärsdragen i riksintresset Älmhults stationssamhälle. I väst bildar stationshuset från 1879 fond, medan det år 1949 invigda kommunhuset lät vänta på sig till efter utställningen.

Runt torget finns pampiga affärshus från olika decennier och med olika formspråk – hus i nationalromantisk stil från tidigt 1900-tal, hus i funktionalistisk stil från 1930-40-talen, men även modernistisk arkitektur av god kvalitet från 1900-talets mitt. Samtliga byggnader runt torget finns dokumenterade i kulturmiljöprogrammet, mest utförligt beskrivet i centrumfördjupningen.

Invigningen av skulpturen ägde rum på torget, medan utställningen i huvudsak var förlagd till de båda folkskolorna och folkparken. Utställningsprogrammet från 1946 illustreras med foton av både Hantverksföreningens byggnad ”Gillet” (Eriksgatan 29) och Skolgatans två skolbyggnader: den gamla folkskolan, ”Blohméskolan” från slutet av 1910-talet och den nya folkskolan, nuvarande Gemöskolan, invigd 1930. Samtliga tre byggnader finns utpekade i kulturmiljöprogrammet: Läroverket 21, Håkan 2 och Folkparken 1.

Den 5-14 juli 1946 arrangerades i Älmhult en utställning inom industri, hantverk, konst, hemslöjd och hobby – Älmhultsutställningen! Bakom utställningen stod Älmhults hantverks- och industriförening jämte Älmhults köpmannaförening.

Linnéstatyn fick sin nuvarande plats 1986, i samband med en större omgestaltning av torget.

Älmhults stationssamhälle bedöms så intressant och värdefullt att dess centrum (kv. Erik, Gripen, Kärnan, Linné, Mattis, Stinsen m.fl. fastigheter) förklarats som riksintresse för kulturmiljövården av staten.

– Hutlöst är vad det är!

Ossian slår näven i bordet. Adolf nickar medhåll från andra sidan matbordet. Att inträdet till dansbanan har fördubblats från fem till tio öre är inget annat än just hutlöst. Hur ska vi arbetare nu ha råd att roa oss?

Året är 1925 och det visar sig snart att lokeldarna Ossian Larsson, även kallad Långe-Lasse, och Adolf Johanssons frustration blir grunden till både det ena och det andra som kommer eka genom Älmhults kulturhistoria lång tid framöver.

– Varför grundar vi inte vårt eget Folkets hus? Ett hus för folket, där vi kan arrangera våra egna danser? fortsätter Adolf samtalet. Långe-Lasse skakar uppgivet på huvudet:

– För att det kostar pengar. Och så mycket pengar har vi inte.

Med Adolf är inte redo att ge sig riktigt än. Om de skulle hitta ett sätt att få ihop så mycket pengar då? Om de, till exempel, skulle starta en cirkus? Ja, varför inte? Och så är Cirkus Lassa Adolfi född.

Nu har de ett projekt, ett mål, vid sidan av arbetet på järnvägen. De börjar sälja andelar till ett Folkets hus för 10 kr styck. De planerar för cirkusens innehåll.
På glasbruket finns redan en musikkår; en sextett i mässingblås, som kan stå för musiken. Men ingen cirkus utan cirkustält, och var får en grupp arbetare tag på ett sådant?

Diskussionen sprider sig på järnvägen och vid glasbruket. Någon har hört om en cirkusdirektörsänka nere i Killeberg, som hade ett gammalt tält. Kanske de skulle kunna få låna det? Bäst att fråga i alla fall?

Jodå, det går bra. Men det blir en hel del jobb för att kunna frakta det hela vägen till Älmhult. Tältet riggas upp nere vid sjöstugan, och tapetseras med reklam för vad åskådarna kommer att bjudas på innanför duken. En kringresande fiskhandlare som går på lina. En man som kan stå på händer, i flera minuter till och med! En annan som gör handvolter. Och tro det eller ej; men alla vill se de lokala förmågorna som gör konster i manegen. Satsa en 10-öring på lyckohjulet. Pengarna rullar in.

Snart kan man köpa mark till ett Folkets hus, med tillhörande Folkets park. Kanske tänker du nu att där var arbetet slut? Nej, det var faktiskt då som det började på riktigt. För marken som köpts upp var Gemön, mer likt ett kärr än parkmark, och i folkmun kallat Paddegölen.

Innan det skulle kunna användas som park var hela området tvunget att dikas ur och fyllas upp. Efter långa dagars slit på bruket eller vid järnvägen, gick arbetarna över till nästa hårda uppgift: hundratals timmar av ideellt arbete och slit för att förverkliga drömmen om en egen mötesplats. Av vissa sågs de som fullständigt galna. Men det gjorde dem inget. Och bara ett år efter de kallats galna, kunde de bjuda till invigning.

Gamla folkskolan hade köptes upp, och rullats ner på stockar till parkområdet. Nu fanns både Folkets park, Folkets hus och under vintern: Folkets bio. Det blev den givna platsen att träffas, dansa, umgås, bli förälskad. Se konserter och teatrar.

Så pågick det till 1967, när Ulrik Wittman tar över parken och utvecklar den till Silverdalen, som blev södra Sveriges största nöjesmetropol under flera årtionden.

Tänk vad man kan åstadkomma med lite småländsk klurighet och envishet.

Du befinner dig framför Älmhults Folkets hus. Byggnaden med det modernistiska formspråket uppfördes 1964, i anslutning till den tidigare folkparken, invigd redan 1929. Parken kom mot slutet av 60-talet att integreras i nöjesmetropolen Silverdalen som under sin glanstid lockade människor från hela södra Sverige, med världsstjärnor som Cliff Richard och Gyllene Tider.

Nuvarande Folkets hus med adress Skolgatan 18, finns att läsa om i kulturmiljöprogrammet.

Folkparken som företeelse uppstod i Sverige under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal – en tid som ofta benämns folkrörelsetiden.

I likhet med många andra folkparker har Älmhults Folkets Park, senare känd som nöjesmetropolen Silverdalen, sitt ursprung i arbetarrörelsen. På 1920-talet hade många industrier hunnit etablera sig i och runt Älmhult, bland annat Elme glasbruk. På initiativ av arbetare vid järnvägen, glasbruket och stenbrottet i Brännhult bildades år 1925 en folkets hus-förening.

Under de första åren hyrde föreningen en byggnad kallad ”sjöstugan” vid sjön Möckelns sydstrand. Då medlemmarna önskade en mer permanent och ändamålsenlig lokal inköptes så småningom den tomt som ligger vid nuvarande Folket hus, belägen i samhällets dåvarande norra utkant. Området, som var mycket sankt, kallades i folkmun för ”paddegölen”. För att råda bot på den vattensjuka marken gjorde man under 1928 omfattande dikningsarbeten, utförda helt och hållet av arbetarna själva, varav många var anställda vid Elme glasbruk.

År 1929 stod arbetet klart och Folkparken kunde invigas. Samma år köpte föreningen en gammal skolbyggnad vid Gemön, som flyttades till parken för renovering. Invändigt iordningställdes biograf- och föreningslokal. Älmhultsborna hade fått sitt första Folkets Hus!

Nuvarande Folkets hus uppfördes 1964 i anslutning till folkparken. Endast några år senare, 1967, erbjöds en man vid namn Ulrik Witte, som redan drev dansstället Stjärnborgen i Älmhult, att hyra folkparken, vilket han tackade ja till. I Wittes regi omskapades Älmhults Folkets Park till nöjesmetropolen Silverdalen. Flera av de befintliga byggnaderna renoverades och omgestaltades, däribland det gamla skolhuset, som fick nytt liv som danspalatset Ponderosa. Under sin glansperiod under 1960-, 70-, och 80-talen var Silverdalen en av södra Sveriges största nöjesparker.

Området har drabbats av bränder vid tre tillfällen och idag finns det nästan inget kvar av den tidigare nöjesparken.

De tre kärrorna rullar i snabb fart genom Älmhult. Den kvava luften bryts upp av rykande damm, som hovarna vispar upp när diligensernas kuskarna drar i tyglarna för att äntligen kunna få stopp på de nu trötta och fradgatuggande hästarna. Nu är de tillbaka i Småland, Sverige igen. Kan äntligen pusta ut på den säkra sidan.

Föga vet de vad som väntar…

Det är sommar 1676 och mitt i det Skånska kriget. Efter freden i Roskilde för mindre än tjugo år sedan, då Danmark tvingades avstå Skåne, Blekinge och Halland till Sverige, har missnöjet grott. Både hos den danska staten och många av bönderna i de nysvenska landskapen. Så när Danmark åter förklarar krig för att ta tillbaka de förlorade provinserna, blir det snabbt en framgång där skåningarna håller på den danska sidan.

När hundratals vagnar med den svenska kungens krigskassa är på väg genom Skåne som betalning till de stridande svenska soldaterna, ser skåningarna sin chans till revansch, och överraskar den intet ont anande kolonnen på en äng utanför Loshult. Nio svenska soldater får sätta livet till, och vagnarna plundras.
Men några diligenser hinner retirera och ge sig av tillbaka mot Småland igen, i hopp om att kunna rädda det sista av krigskassan.

Trötta efter dramatiken vilar både hästar och soldater upp sig vid gästgiveriet i Älmhult. Firar att de klarat sig undan det skånska anfallet. Dricker öl med älmhultsborna. Skålar. Och skålar igen. Alkoholen flödar. Diskussioner och förtroenden fördjupas.

– Men vad händer om dansken kommer hit? På jakt efter pengarna? Ja, det kan ju hända när som helst! Då skulle vi aldrig kunna försvara de enorma plåtmynten, mot en sådan mängd soldater.

Någon kommer med den ljusa idén att dela upp plåtarna bland alla närvarande i stället. Och på så sätt rädda kungens krigskassa från att hamna i danskarnas händer. Budkaveln går. Vuxna män kallas in, kvinnor och barn ansluter, det blir något av en folkfest. Alla hjälper till att befria tunnorna från de stora, tunga plåtarna. Det russlas med plåtarna, de grävs ner och göms i jorden. Tack och lov att Älmhult går man ur huse för att rädda kungens skatt!

Och när tunnorna är tömda kan den lilla karavanen fortsätta upp genom Sverige, utan risk att bli bestulna.

Eftersom Skånska kriget varade fram till 1679 gjordes ingenting för att utreda varken kuppen i Loshult eller var pengarna tog vägen när de väl räddats till Älmhult. När en utredning tillsattes först åtta år efter händelsen, var mycket bortglömt. Vem hade egentligen gömt pengarna? Och var? Ingen aaaning… rädslan att anklagas för tjuv gjorde det inte lättare.

Men många var de som gömt kopparplåtarna genom att gräva ner de i marken, för framtida bruk. Och majoriteten av mynten har ännu inte återfunnits.

Backen vid gästgiveriet i Älmhult, där man “russlade med kungens plåtar i backen” fick namnet Plåtabacken – och senare Nicklabacken.

På motsatta sidan Södra Esplanaden, mittemot höghusen från 1965, kan du se en 2,5 våningar hög byggnad med gulmålad panelfasad, vita fönster och foder. Den tidigare gästgivaregården på Södra Esplanaden 16 (Kronan 16) utgör en viktig pusselbit i berättelsen om den gamla bondbyn och hur det kom sig att just Älmhult blev en stationsort.

Längre söderut, på Storgatan 2, syns prästgården, en av Älmhults äldsta byggnader. Timmerhusets fasader är klädda med rödmålad träpanel. Huset står på en grund av huggna granitblock.

I kulturmiljöprogrammet kan du läsa inte bara om områdets två äldsta byggnader, utan även om gamla brandstationen från 1939, Televerkets överdragsstation från 1930, församlingshemmet från 1961 och höghusen från 1965.

Nicklabacken

Före 1860 var Älmhult inte mer än en samling bondgårdar. Ett gästgiveri fanns sedan 1600-talet och fram till 1800-talets början fanns bara en handfull gårdar. Bebyggelsen låg samlad utmed landsvägen, syd och väst om den höjd som efter en av gårdarnas ägare kommit att kallas Nicklabacken.

Nicklabacken är med andra ord platsen där det gamla Älmhult, det vill säga bondbyn Elmhult, hade sin vagga. Några av Älmhults äldsta och mest utmärkande byggnader finns här. Samtidigt finns här även intressant arkitektur från både 1930-talet, 1950- och 60-talet.

Platsens äldsta bebyggelse utgörs av Katolska kyrkan (Lejonet 11), i folkmun kallad prästgården, och den tidigare gästgivaregården (Kronan 16). Cronasgården på Södra Esplanaden 16, även kallad Nicklagården, var en av fyra gästgivaregårdar i Elmhults by som delade på gästgiverirättigheter. Av de tidigare fyra gårdarna finns i dag bara Cronasgården kvar.

Svenska kopparmynt

Tack vare Falu gruva hade Sverige gott om koppar, medan det däremot var ont om guld och silver. På grund av brist på ädelmetaller och ett stort kopparöverskott introducerades 1624 därför svenska kopparmynt.

De stora, rektangulära mynten kunde väga upp till 19,7 kg och fungerade som betalningsmedel fram till myntrealisationen 1776.

Året är 1906 och Gotthard Nilsson sväljer sakta det mörka kaffet. Låter den varma vätskan rinna genom strupen. Men det är inte den han tänker på just nu. Istället tittar han mot järnvägsstationen. Det här vore en bra plats för att starta upp en egen verksamhet. Närheten till järnvägen skulle betyda närhet till världen, närhet till affärer. Närhet till frakt. Hjärnan går på högvarv. Kaffet i koppen blir kallt.

– Vad tänker du på? Vännerna vid cafébordet viftar framför Gotthards ansikte, för att väcka honom ur tankarna.

– En affär. Jag ska starta en affär. Här.

De ler nyfiket. Frågar i munnen på varandra.

– Och sälja vaddå? Blir det handelsbod som far din?

– Lump. Jag tänker sälja lump.

För Gotthard är det så självklart, vid faderns lanthandel i Broby har han tagit hand om och köpt in lumpen som samlarna kommit med. Han har sett hur den kan förädlas och säljas vidare. Förstått möjligheterna, att göra det i stor skala.

– En lumpaffär? Här i lilla Älmhult?! Vännen skrattar till och skakar på huvudet.

Gotthard inser snart att det inte är någon idé att fortsätta prata om sin vision med vännerna. Men det betyder inte att den har slocknat. Tvärtom.

Och när tankarna vecklat ut sig och är redo, berättar han om dem för far. Och ber om ett lån på 3000 kronor för att kunna starta upp sin verksamhet. Han hittar en gammal ladugård i Älmhult som duger bra, som både lager, affärslokal och kontor.
Och grundar som 21-åring företaget Gotthard Nilsson AB.

Här köper han upp gammal lump – uttjänta tyger blir som nya och säljs vidare. Järnskrot som får nya användningsområden. Så småningom också gamla horn som säljs vidare till hantverkare, och hushållsben – som mals till benmjöl och kan användas som gödsel. Det andra ser som skräp kan han alltid hitta en köpare till.

De gamla originalen till lumpsamlare som han lärt känna vet att Gotthard betalar bra. Och verksamheten växer snabbt. Han behöver anställa. En av de första blir livskamraten Ester, som inte bara håller reda på hushållet, utan har lika god ordning på kontoret.

Och kanske är det synen att inte göra någon skillnad på privatliv och arbete som blir det vinnande konceptet. Både anställda, kunder och leverantörer bereds plats vid middagsbordet: ”Ju mer du delar med dig, desto mer har du kvar.” Ett tänk som genomsyrar också hur Gotthard Nilsson tar hand om sina anställda. Hellre förebygga sjukdomar än bota. De är tidiga med egen företagshälsovård och egen läkare.

När världskrigen kommer blir tankarna kring återvinning än viktigare: man behöver använda det som redan finns. Inget får gå till spillo! Den lilla ladan växer snart till en fabrik. Som får förgreningar runt om i landet: Gotthard Nilsson AB syns på fastigheter i Falköping, Motala, Stockholm, Nässjö, Mariestad, Hässleholm…

Alla med samma motto: Nött blir nytt. Genom källsortering och vidareförsäljning blev Gotthard en pionjär inom återvinning och återbruk.

På femtiotalet sysselsätter verksamheten över 350 personer och omsätter hundra miljoner kilo lump per år.

Kanske var det just det han såg framför sig, den 20-åriga Gotthard Nilsson, den där dagen när kaffet blev kallt?

Du befinner dig på Köpmantorget. I nordväst syns den höga skorstenen, som en symbol för industrialismen. Till vänster om skorstenen syns en röd tegelbyggnad vars fasad till stora delar är glasad. Tegelbyggnaden i fem våningar och spröjsade industrifönster uppfördes 1950-51 som sorteringsbyggnad av AB Gotthard Nilsson, idag Stena Aluminium. Tegelbyggnaden är sammanbyggd med en långsträckt vitputsad huskropp som löper längsmed järnvägen. Det är benmjölsfabriken från 1919. Byggnaden har till- och ombyggts vid flera tillfällen och bär idag främst en funktionalistisk prägel.

På andra sidan Köpmangatan syns ett ståtligt flerbostadshus och tillika hörnhus med gulputsade fasader och röda fönsterbågar. Adressen är Drottninggatan 8 (Kärnan 1) och huset har anor från 1800-talet. År 1915 lät fabrikör Gotthard Nilsson köpa fastigheten för att bland annat inrymma kontor. Det hus vi ser i dag är till stora delar resultatet av den stora ombyggnation fabrikören lät genomföra och som gett huset sin tydligt nationalromantiska prägel. Än i dag pryder företagsgrundarens initialer fasaden, i form av smidesbokstäver på byggnadens båda frontespisar.

Tar du dig till andra sidan spåret och beger dig till Häradsgatan finns två panelklädda arbetarbostäder från 1933 respektive 1940: en tidigare tjänstemannabostad på Häradsgatan 3 och en tidigare verkmästarebostad på Häradsgatan 5. Husen ligger i nära anslutning till fabriksområdet. Båda bostäderna (Älmhult 36:1) är utpekade i kulturmiljöprogrammet, liksom industribyggnaderna.

AB Gotthard Nilsson, idag Stena Aluminium etablerades i Älmhult 1906. År 1910 lät Gotthard Nilsson köpa en fastighet invid stambanans västra sida, detsamma som i dag utgör fabriksområde och i kulturmiljöprogrammet går under benämningen Gotthard Nilssons fabriksområde.

Från en ganska blygsam start i Älmhult år 1906 kom bolaget under direktör Nilssons ledning att utvecklas till ett av återvinningsbranschens främsta i landet.

År 1916 uppfördes en första byggnad, ett magasin, som följdes av fler byggnader för sortering och förädling av lump, skrot, tagel och dylikt. Från 1920-talet och fram till IKEA:s expansion på 1970-talet var företaget det största handels- och industriföretaget i Älmhult.

Fjortonårige Johan tittade fundersamt på sin far, där han satt vid bordet i det enkla köket, nästan identiskt med köken i de andra bostäderna som rymdes i de fem trähusen utefter den lilla bruksgatan. Försökte härma hans sätt att röra sig. Det var en söndagseftermiddag i maj år 1925 och den lilla familjen hade tagit det lugnt efter kyrkobesöket i tidigare under dagen.

– Nu har Olles lillebror fått börja i hyttan också… trots att han är två år yngre än mig. Johan tittade uppfordrande mot sina föräldrar.

– Jag kommer aldrig att kunna lära mig blåsa glas om jag inte får börja någon gång.

Han kunde nästan se tankarna som for genom fars huvud, irritationen över att behöva ta upp det här ämnet igen. Men mor la snabbt och avväpnande handen på fars och tittade mot sin son.

– Vi ska prata om det igen, det lovar jag dig. Ikväll.

Det var i alla fall bättre än de hårda besked han fått tidigare. Att han måste gå klart folkskolan först. Att det fanns tid. Medan den jämnårige Olle som han växt upp med, som han alltid tagit sällskap till skolan med, plötsligt en måndagsmorgon inte väntade på honom längre. Han hade fått börja jobba på bruket. Han var vuxen nu. Dags att ta ansvar, bidra till familjens försörjning. Så hade han sagt, både lite malligt.. men också med en stråk av sorg i rösten.

Efter den dagen hade de inte haft tid att ses lika mycket. Och ända sedan dess hade Johan längtat efter att det skulle bli hans tur att ”bli vuxen”. Hans tur att få vara med och skapa glas som skulle användas i AGA:s fyrar över hela världen. Eller dricksglas som kanske nådde… hela vägen till kungen?

Den söndagskvällen, när föräldrarna trodde att han somnat hörde han de viska:

– Klart både Olle och hans lillebror måste vara med och försörja sin familj, de är ju åtta syskon. Och lönen från pappans jobb som pressare kan inte försörja de allihop.

Men Johan var ensambarn, och inte vill hans far glasblåsaren behöva ha sonen jobbandes i bruket. Han skulle gå i skolan.

Varför var livet så orättvist? Han hade varken syskon att leka med eller fick ses som vuxen arbetare. Han hade inte hört vad de sagt mer, men det var inga arga röster i alla fall.

Hela måndagen hade han fjärilar i magen. Kanske, kanske skulle det komma ett annorlunda besked ikväll.

Vid middagsbordet verkade far ovanligt uppåt. Men han sa inget, och Johan ville inte stressa på med frågor. När allt var uppätet la far ner besticken och harklade sig.

– Ja, du, Johan. Jag har pratat med brukspatron. Om du skulle kunna hjälpa till i hyttan. Och det sågs mycket positivt.

– Får jag börja jobba nu alltså?

– Ja.. far log mot honom. Men du måste fortsätta gå i skolan också!

Jahapp.

– Men behövs verkligen det? Jag kan ju redan allt som jag kommer behöva kunna. Jag vet att glaset görs av vit sand, soda och pottaska. Att den ska eldas i över trettio timmar, och det är Olle som tänder elden tidigt på morgonen. Sen tar anfångaren upp rätt mängd glasmassa på pipan, formar den och blåser in luft så det blir en skål, sen tar benmakaren över och sätter glasmassan som ska bli benet och formar den och foten. Och sedan lämnas allt till glasblåsaren, som har övervakat allt, och som nu ser till att glaset får rätt form. Eller hur pappa?

– Helt rätt min son. Och vad gör vi med glaset efter att det har blivit kylt?

– Då tar sliparna över! De graverar, etsar och målar, så det får rätt dekorationer.

– Exakt. Och vet du vem som kommer att formge glas för oss framöver då?

– Nej, berätta!

– Det är Edvin Ollers. Brukets disponent Kjellgren har samarbetat med Ollers vid Reijmyre glasbruk, och nu kommer han hit för att vi ska få ännu högre konstnärlig kvalité på produktionen vid bruket.

Johan blev så uppspelt att han klappade i händerna. Han visste visserligen inte vem Edvin Ollers var, ännu, men på sättet far pratade om honom förstog han att han skulle få vara med om mycket nytt och spännande under sitt framtida arbete vid Elme glasbruk.

På Glasarbetarvägen, kvarteret Banvakten, finns fyra av Elme glasbruks gamla arbetarbostäder väl samlade. De relativt välbevarade bostäderna uppfördes i samband med glasbrukets etablering 1917. Tillsammans med ytterligare en gruppering med arbetarbostäder, längre bort, på Växjövägen, utgör arbetarbostäderna de sista spåren av brukets verksamhet på orten.

År 1917 flyttades Färe glasbruk från Sibbhult i nordöstra Skåne till Älmhult. Med strategisk placering direkt intill järnvägen uppfördes vid Gemön ett nytt, för tiden modernt glasbruk, sedermera Elme glasbruk. I styrelsen för Elme glasbruk ingick bland andra Gustaf Dalén (1869-1937) och Hans Hanse (1879-1961). Vid glasbruket tillverkades allt från handblåsta pokaler till stora serier av pressglas. En av de tidiga mest kända formgivarna knutna till glasbruket var Edvin Ollers, som revolutionerade design och produktion vid bruket. Glasbruket nådde sin höjdpunkt under senare delen av 1920-talet, med 300 anställda vid bruket 1929. År 1970 lades verksamheten ner.

Som brukligt var denna tid försåg glasbruket sina anställda med arbetarbostäder, vilka uppfördes gruppvis i nära anslutning till bruket. Till skillnad från glasbruket, som revs 1980, finns merparten av arbetarbostäderna kvar och minner om det forna brukets verksamhet på orten. De mest välbevarade arbetarbostäderna finns i kvarteret Banvakten, samlade invid järnvägens västra sida.

Älmhults ledande politiker hade intagit sina platser, redo för dagens möte bakom stängda dörrar. Papper prasslade, röster mumlade. Sigrid Borgarp strök med handen över den välanvända träbänken och sneglade på dagordningen. Där stod det: "Kommunen föreslår köp av Stinsahuset för rivning. Ett nytt kommunhus ska byggas på platsen."

De hade ännu inget eget kommunhus, utan höll sina möten i det Selanderska huset. Men snart skulle det alltså bli ändring på detta.
De andra ledamöterna i fullmäktige hade hittat en tomt att bygga på – mycket nära den så viktiga järnvägen – och nu skulle de besluta om vad kommunens anbud skulle vara.

Men det fanns ett problem. På tomten stog redan ett hus: Stinsahuset.

Sigrid Bogarps mage knöt sig när hon tänkte på det. Snickarglädjen vid entrén. Historiens vingslag.

Huset hade stått där sedan 1862, som ett av de första när järnvägen kom till byn. Då hade stinsen själv bott på övervåningen. Första skrivaren på nedervåningen, och trötta lokförare haft plats att sova sig utvilade. Den lilla trädgården, anlagd av den första stinsfamiljen, var fortfarande densamma.

Nu var huset tjänstebostad för SJ:s anställda. Om det skulle rivas för att ge plats åt ett kommunhus skulle också så mycket av ortens historia försvinna. Det vackra huset visade hur viktig järnvägen – och de som arbetat vid den – varit för Älmhults tillblivande som ort.

Sigrid stramade till munnen.

Samtidigt som fullmäktiges olika punkter betades av funderade hon över en lösning.

Och senare på kvällen hemma vid köksbordet invigde hon sin make, glasbruksägaren Leonard, i planerna:

– De får inte riva det här huset. Och jag är en av få som vet vad kommunen kommer erbjuda SJ för tomten. Vi kan lägga ett högre bud och vinna affären.

Han var tveksam, vad skulle de med Stinsahuset till?

– Jamen Leonard, vi kan bo i det så klart. Det vore väl underbart!

Anbuden lämnades in. Och snart stod det klart att det högsta budet, femhundra kronor högre än kommunens, lagts av makarna Borgarp.

Sigrid lutade sig tillbaka med ett leende. Kommunhuset skulle behöva byggas någon annanstans. Stinsahuset var räddat för eftervärlden.

Det var också där hon kom att bo resten av livet. Hon och Leonard förbättrade köket, så småningom moderniserade de huset och drog in vatten och avlopp. Men den charmiga sekelskiftestilen med snickarglädje i entrén, finns kvar än idag.

Kommunen då? De fick stå utan kommunhus en tid till… tills de började se över den Edelsvärdska planen och lät det nya kommunhuset få sin placering på andra sidan torget… Men det är en annan historia.

Stinsahuset

Du befinner dig på Södra Torggatan 2. Tomten rymmer ett gulmålat trähus i två våningar; det så kallade Stinsahuset, uppfört 1862. På andra sidan gatan finner du Stortorget med Takashi Narahas ”Komposition i sten och vatten”, kallad valvbron, från 1987. Snett mittemot syns Älmhults järnvägsstation, uppförd 1879 efter att den gamla stationen brunnit ner.

Stinsahuset byggdes i samband med att Älmhults första stationsbyggnad uppfördes och namnet kommer av byggnadens ursprungliga ändamål som bostad för stationsinspektorn, mer allmänt kallad stinsen. Stinsens uppgift var att sköta om och överse den dagliga driften av järnvägsstationen.

År 1944 övergick huset med tomtmarken i privat ägo till makarna Borgarp och idag ägs det av kommunen. Sedan 2026 rymmer huset Home of the Home Lab, en företagsinkubator som drivs i samarbete mellan Älmhults kommun och IKEA Älmhult AB.

Huset utgör en av tätortens främsta representanter för den rika panelarkitektur som förekom i samhället omkring sekelskiftet 1900. Karaktäristiskt är bland annat sockel av huggen natursten, släthyvlade träpaneler och figursågad snickarglädje.

Du kan läsa mer om kvarteret Stinsen och stationsområdet i kulturmiljöprogrammet.

Selanderska huset

På andra sidan torget, i hörnet av Norra Torggatan och Eriksgatan, ser du det så kallade Selanderska huset. Det är ett gulputsat affärs- och bostadshus i två våningar, uppfört strax efter järnvägens ankomst till byn. Smeknamnet härrör från tiden då kronolänsman August Selander bodde i huset, mellan åren 1918 och 1927.

Sitt nuvarande funktionalistiska utseende fick det Selanderska huset efter en större till- och ombyggnad 1950. Innan dagens kommunhus färdigställdes höll köpingens fullmäktige sina sammanträden här, på övervåningen.

Du kan läsa mer om kvarteret Stormen (inklusive Selanderska huset) i kulturmiljöprogrammet.

Sigrid Borgarp (1896–1986) föddes i Blekinge, som dotter till hemmansägaren och kyrkovärden Olof Olsson och hans hustru Mathilda i Blåningsmåla, Tving socken. Hon bodde 1920–1921 i Stockholm.

År 1927 flyttade hon till Älmhult i samband med att hon ingick äktenskap med handlaren Leonard Svensson, sedermera Borgarp (1894-1980). Släktnamnet Borgarp godkändes enligt Kungliga majestäts resolution den 18 maj 1934, och hade inspirerats av ett äldre släktnamn Borgardt (Leonards mormor tillhörde handelsfamiljen Borgardt i Växjö).

Paret bodde första åren i det så kallade Axahuset, med sitt bageri. Släkten Svensson–Borgarp bodde sedan i kvarteret Gripen, där de ägde och drev Hotell Gripen (röd tegelbyggnad med hörntorn). De bodde där fram till 1946 då de flyttade in i Stinsahuset. Leonard Borgarp var även delägare av Elme glasbruk ihop med sin bror, den driftige entreprenören och disponent Fredrik Svensson.

Sigrid och Leonard hade sönerna Karl Olof (född 1928) och Jarl (född 1937) som övertog och drev Elme glasbruk tills det gick i likvidation 1970.

Det är sextiotal. Lars-Olof Petterson är fortfarande bara en tonårspojke som av en slump passerar Älmhults soptipp, och råkar få syn på något som väcker hans uppmärksamhet: två kassar fyllda av målningar ligger slängda bland allt skräp.

Konstintresserad som han är plockar han med sig påsarna hem. Onödigt om de ska ligga och förstöras. Tänker han. Och tur var väl det…

I Lars Olofs barndomshem blir påsarna liggandes, och när han flyttar till Stockholm får de följa med.

Femtio år senare är han en anlitad tavelhängare, och han börjar fundera över de där målningarna från soptippen igen.

Så en julidag år 2019 sitter han i Smålandsposten och blickar uppfordrande mot läsaren, omgiven av den mystiska konsten. Nu vill han ha läsarnas hjälp att knäcka mysteriet: Vem är den mystiske signaturen E.L. som signerat verken?

Och visst känner Älmhultsborna igen sin konstnär! Snart rasar svaren in, det är ju Elfriede Meyer-Rosskams målningar.

Elfriede kom till Älmhult 1937, då hennes make fått anställning på Gotthard Nilsson AB. Själv var Elfriede född i Westfalen i Tyskland, och hon hade utbildat sig på konstskolor i hemlandet. I Älmhult fortsatte hon sitt konstnärskap – som både keramiker och målande konstnär.

Hon blir snart en välkänd profil i samhället. Framför allt genom sin aktivitet i både ABF och Röda korset, och genom att anordna konstkvällar, olika samkväm och är ofta den som står för illustrationerna på de lockande affischerna.

Genom källarfönstret på Östergatan 26 kan man se henne arbeta i den ena av sina keramikverkstäder. Den andra ligger i Frösakull, där familjen också har sommarställe.

Har du besökt Folkets hus, så har du sett Elfriedes verk. Där har hon nämligen samlat Älmhults hela historia; människor och hus, kultur och industri, i ett över tre meter brett keramiskt verk. Det skapades i samband med att Folkets hus byggdes 1964.

Ett annat uppdrag var de två små barnen som prydde ytterväggen på Älmhults första offentliga förlossningshem. Och det är ett verk som nu går att se på Nicklagården.

Men hur hamnade då två kassar tavlor av en känd lokal konstnär på tippen? Jo, några år efter att maken gått bort åkte Elfriede för att besöka sin son Dieter, som bosatt sig i USA. Året är 1965, och det blir Elfriedes sista resa, för hon går bort under besöket.

När Dieter kommer till Sverige för att tömma föräldrarnas hus ser han till att det mesta tas om hand, men han kan inte ta med hur mycket som helst tillbaka till Amerika och en del lämnas kvar. Kanske är det därför konstsamlingen hamnade på tippen?

Många av de räddade tavlorna är porträtt, och ett av dem en mörkhårig ung man – troligtvis föreställande Dieter själv. Vilket tur att Lars-Olof räddade både honom, och hans mammas konstskatt den där dagen på sextiotalet!

Du befinner dig på Storgatan 4, framför Nicklagården, som är ett särskilt boende för äldre. Verksamheten har fått sitt namn efter höjden Nicklabacken, platsen för den gamla bondbyn Elmhult, innan järnvägen kom till byn.

Byggnaden, vars fasad pryds av Elfriede Meyer-Rosskams keramikskulptur, finns inte utpekat i Älmhults kulturmiljöprogram, utan är beläget i direkt anslutning till flera kulturmiljöer i området Nicklabacken.

Mittemot äldreboendet Nicklagården, på andra sidan Södra Esplanaden, syns exempelvis ett rödmålat timmerhus som står på en grund av huggna granitblock. Byggnaden, i folkmun kallat prästgården (Lejonet 11), är en av Älmhults äldsta, tillsammans med den tidigare gästgivaregården (Kronan 16).

Samtidigt finns här även intressant arkitektur från både 1930-talet, 1950- och 60-talet. Tillsammans bildar byggnaderna en mosaik av offentliga och privata miljöer med arkitektoniska kvalitéer och höga lokalhistoriska värden.

I kulturmiljöprogrammet kan du läsa mer om områdets två äldsta byggnader och om till exempel församlingshemmet från 1961 och höghusen från 1965.

Nicklabacken

Älmhult, som fram till 1911 officiellt stavades Elmhult, var före 1860 inte mer än en liten by. I byn fanns vid 1800-talets början en handfull gårdar och sedan 1600-talet ett gästgiveri. Bebyggelsen var sannolikt av det lite enklare slaget och låg samlad utmed landsvägen på den höjd som efter en av gårdarnas ägare kommit att kallas Nicklabacken. Nicklabacken är med andra ord platsen där det gamla Älmhult, det vill säga bondbyn Elmhult, hade sin vagga.

Elfriede Meyer-Rosskam

Elfride Meyer-Rosskam (1905–1965) föddes i den lilla industriorten Scherfede i Nordrhein-Westfalen i Tyskland. Hon tillhörde familjen Rosskam som grundade en framgångsrik ullfabrik (Wollfabrik) i Scherfede år 1866.

Elfride utbildade sig som ung vid olika konstfackskolor, i måleri, keramik och gymnastik. År 1928 gifte hon sig med köpman Ernst Meyer, senare Meyer-Rosskam (född 1904 i Lübeck), som blivit specialiserad på ulltillverkning.

Paret tillhörde judiska familjer och levde i en omvälvande tid för Europa, när bland annat Nürnberglagarna infördes i Tyskland i mitten av 1930-talet och nazismen fick fotfäste. Förföljelsen ökade och många med judisk bakgrund sökte sig till andra länder, så även familjen Meyer-Rosskam.

Familjen flyttade år 1937 till Älmhult och Sverige, när Ernst blev rekryterad av AB Gotthard Nilsson till deras textilåtervinnings­produktion som behövde en konstullsexpert. Han blev disponent på företaget. Makarna med sin lille son Dieter bosatte sig i Lindshuset vid Stortorget.

Elfride kom att engagera sig inom föreningslivet i Älmhult, bland annat tillhörde hon styrelsen i Älmhults Rödakorsavdelning samt hade uppdrag inom ABF. I december 1947 var hon med och startade Älmhults konstförening. Hon hade två keramikverkstäder, en i källarlokalen på Östergatan 6 i Älmhult, och en i Frösakull vid Halmstad där familjen vistades sommartid.

Maken Ernst avled 1960 och Elfride bodde kvar i Älmhult, men besökte ofta sin utvandrade son Dieter med familj i Orono, Maine i USA. När hon 1965 åter besökte sin son blev det hennes sista resa. Hon avled där den 21 oktober, men kom senare att gravsättas på Söndrum kyrkogård där hon och maken vilar.

– Den nya provinsialläkaren, stämmer det att han och hans hustru, på riktigt, är socialister?

– Ja, det är vad jag har hört. Och de skäms inte för sig heller. Alfred bär tydligen en röd rosett till och med, när det ska vara högtidligt och han inte kan debattera.

– Ja, herregud. Hur ska det sluta?

Året var 1904 och det tisslades och tasslades i Älmhults finare salonger. Den nya provinsialläkaren och hans hustru, Alfred och Agda Söderberg, hade flyttat från Malung till Småland, var stolta över sin politiska övertygelse och drev på för lokala reformer. Något som inte sågs med blida ögon av societeten.

Men det hindrade inte makarna – snarare tvärtom. När Alfred arbetade engagerade sig Agda i både folkbildning, kultur och kvinnans rösträtt.

Hon är med och driver på för att Älmhults föreläsningsförening ska få starta folkbibliotek, och i januari 1906 står det klart att de får statsbidrag, genom en ny nationell satsning. Folkskollärare Emanuel Blohmé utses till bibliotekarie och biblioteket, som kanske snarare ska beskrivas som ett biblioteksrum med en bibliotekssamling, blir inhyst i samma hus som Godtemplarlokalen på Hantverksgatan.

Samma år skänker Agda flera böcker till biblioteket, där Alfred sitter i styrelsen, men ordföranden nekar att de ska ta emot alla, då en hel del är agiterande socialistlitteratur som inte passar sig för de lättpåverkade unga som besöker biblioteket.

Året efter, 1907, händer det mycket. Och efter ett föredrag av Torhild Malmberg, stockholmska och ombud för kvinnans politiska rösträtt, bestämmer sig sjutton Älmhultskvinnor för att grunda en egen lokal förening för kvinnlig rösträtt. Till vice ordförande väljs, så klart, Agda Söderberg. Där startar ett enträget arbete av att samla namnunderskrifter, skapa engagemang i frågan och hålla föredrag om kvinnors medborgarrätt.

Till föreläsningsföreningen i Godtemplarlokalen kommer bland andra doktor Persson och berättar om lungsoten och dess bekämpande, professor Bergendahl om djurens vandringar, postexpeditör Fagerström om Fänrik Ståls sägner och docent Holm om fosterland och fosterlandskärlek.

Och när Agda upprörs av inbjudna föreläsare som lagt ut texten om religionens värde för livet, ser hon till att redan veckan efter själv hålla föredrag, där hon med vackert och lättsamt språk fastslår att religionen är ett ont, som fördärvar sinnet.

Men det är inte bara hon själv som står i rampljuset. I Godtemplarsalen arrangerar doktorinnan nämligen under åren också egen aftonunderhållning som imponerar på lokalbefolkningen. Inte kände de till att så många från det lilla samhället ägde både stor talang inom olika ämnen utan dessutom kunde ”bringa trefnad och glädje” till publiken genom uppträdanden med sång, musik, uppläsningar och sagoberättande.

Agda Söderberg verkar ha haft en sällsynt förmåga att inte bara hitta människors dolda förmågor, utan också övertyga dem om att lägga bort sin blyghet utan istället visa upp dem, och överraska både sig själva och sin publik.

Så hur slutade det då? Blev det så illa som de skvallrande kvinnorna trodde i berättelsens början? Nja, snarare tvärtom. Tack vare Agda och Alfred Söderbergs engagemang så fick vi både ett bibliotek, folkbildning för alla och efter några år till och med kvinnlig rösträtt. Ja, och så alla de blomstrande kulturella föreningar hon lägger grund för genom sitt engagemang.

Du befinner dig på Skolgatan 1. Historiskt sett en lärmiljö, idag en plats för kultur.

Skolverksamhet började bedrivas här redan kort efter stationssamhällets etablering på 1860-talet. Miljön är utpekad i Älmhults kulturmiljöprogram med mycket högt kulturhistoriskt värde.

Den monumentala tegelbyggnaden rakt fram inrymde ursprungligen Älmhults gamla folkskola, i folkmun kallad Blohméskolan. Den äldsta delen av skolan uppfördes som folkskola på 1910-talet och togs i bruk som sådan år 1919. År 1929 tillkom två flygelbyggnader, med anledning av att användningen ändrades till högre folkskola. I slutet av 1980-talet var det återigen dags att bygga till, denna gång med en huskropp i norr för att hysa kommunens folkbibliotek.

Den gamla folkskolan (Håkan 2) utgör en fin representant för den nationalromantiska stilen i ett mer renodlat utförande. Nakna tegelfasader, mönstermurning, småspröjsade fönster, raka fönstervalv och burspråk är karaktäristiskt för stilen.

Tegelhuset, inklusive senare tillbyggnader, går idag under benämningen Kulturhuset Blohmé, vilket inrymmer såväl Älmhults folkbibliotek och kulturskola som fritidsgård.

Framför den tidigare skolbyggnaden finns en stor öppen yta, i vars mitt du finner "Skolflickan", Peter Lindes bronsskulptur från 1989.

Direkt söder om gårdsplanen och Blohméskolan, mittemot biblioteket, finns ytterligare en byggnad. Fasaden är klädd med träpanel i en grågrön nyans. Många Älmhultsbor kommer ihåg att de haft gymnastikundervisning här. I själva verket är detta Älmhults äldsta bevarade skolbyggnad, uppförd 1869. Byggnaden låg tidigare där Blohméskolan nu ligger och flyttades till sitt nuvarande läge 1916. I samband med flytten tillkom gymnastiksal och slöjdsal. Idag bedriver Stinsens vävstuga verksamhet i såväl den bevarade gymnastiksalen som resten av huset.

Du kan läsa mer om Blohméskolan i kulturmiljöprogrammet.

Lärmiljöernas arkitektur

År 1842 infördes allmän folkskola i Sverige. Folkskolestadgan ställde krav på att varje socken på landsbygden och varje stadsförsamling skulle ha minst en skola med ”vederbörligen godkänd lärare”.

För att främja goda skolmiljöer gav Kungliga Överintendentsämbetet 1865 ut skriften ”Normalritningar till folkskolebyggnader” och i den tillhörande beskrivningen ägnades luftväxling, luftvolym och uppvärmning stort utrymme. Överintendentsämbetet, som senare blev Byggnadsstyrelsen, vakade också över att byggnaderna fick en representativ utformning

Av anvisningarna framgick att skolan skulle placeras högt och synligt för att bjuda aktning och medföra trevnad. Där skulle också finnas en gårdsplan för samling, lekar och en skolträdgård med buskar, träd och planteringar.

Emanuel Blohmé och Älmhults bibliotek

Älmhults bibliotek grundades 1906 på initiativ av Elmhults föreläsningsförening. Biblioteket startade som en liten samling i Grandbiografen på Hantverksgatan med folkskolläraren Emanuel Blohmé (1870–1946) som dess första bibliotekarie. År 1948 flyttade biblioteket in i det nybyggda kommunhuset, där verksamheten drevs fram till 1988 då folkbiblioteket fick egna lokaler på Skolgatan 1, vägg i vägg med Blohméskolan.

Agda Söderberg

Agda Söderberg (1868–1926) var dotter till adjunkt Truls Wiberg vid Göteborgs Högre Latinläroverk och hans hustru Elna. Hon växte upp i Göteborg och gick ett par klasser i Johanssons flickläroverk vid Allén, men hade tidigt kunskapstörst och bokligt intressen, som hon på egen hand tillgodosåg och utvecklade. I sin ungdom tillbringade hon ett år i England för att lära sig språket och få undervisning i teckning och akvarellmålning.

På somrarna vistades hon tillsammans med sina föräldrar och syskon på ett lantställe och dit kom Alfred Söderberg år 1880, som informator för Agdas bror Sigvald. Alfred trivdes med familjen och de med honom. Även Agdas yngre bröder blev hans lärjungar och i Agda mötte Alfred sin jämlike i bildning. Kärlek uppstod och år 1888 gifte de sig och det var starten på ett långt och lyckligt äktenskap.

Alfred kom att arbeta som läkare på olika platser och Agda flyttade med. År 1904 kom läkarparet till Älmhult och här bodde de i tio år, innan Alfred fick tjänst som provinsialläkare i Karlshamn och paret flyttade igen.

Agda avled 1926 i Karlshamn och samma år gick hennes make i pension.

Året var 1926. Hilma Andersson var arton år och trött i benen efter allt sittande. Men nu rullade tåget in på Älmhults station och hon gjorde sig redo att kliva av.

Så här långt hemifrån hade hon aldrig varit. Men det var den enda lösningen enligt mor och far. När det hade visat sig att hon ”hamnat i omständigheter”.

Hon tittade sig omkring på perrongen, utan en aning om vart hon skulle. Så såg hon dem, flaggorna som vajade högt över landskapet, på toppen av ett torn: med Hvita korsets symbol. Ja, där var det ju! Hon började gå i riktning mot flaggorna.

Ännu syntes inget av magen, och ingen skulle någonsin få veta att hon varit gravid. Hon var här för att gå barnskötarutbildningen, inget annat.
Och när hon återvände till mor och far skulle hon vara smal igen, utbildad barnskötare och det som nu växte i hennes mage skulle vara lämnat hos fosterföräldrar.

Hon skrev in sig på utbildningen som Hilma Andersson, men i journalen för gravida stod det bara ”okänd”. Ingen skulle kunna eftersöka att hon har varit här som gravid.

Snart skulle hon få träffa Julia Stéen, eller ”mamma Stéen” som flickorna kallade henne: Hvita korsets starka kvinna och grundare. Hon som utbildat sig till barnmorska, och efter att hennes egen son dött innan han fyllt ett, hängivit sig åt att ta hand om andra kvinnor, och se till att deras barn kommer till världen på ett säkert sätt – oavsett giftas-status.

Efter krångel med myndigheterna och problem med att hitta en passande lokal i Örebro, väljer Julia Stéenatt flytta sin verksamhet ut på landsbygden. Hon hittar den perfekta platsen strax utanför Älmhult, nära tågstationen.

I ett stort vitt hus med plats för både havande kvinnor – vissa kommer redan tre månader innan födseln – och föreläsningssalar för barnskötareleverna, och sovsalar för barnen som lämnas kvar i väntan på att adopteras av en lämplig fosterfamilj.

För Julia var det viktigare att det blev en bra familj, än att barnen snabbt blev bortadopterade. Änglamakerskor hade inget hos henne att hämta. Så småningom växer odlingar upp runt huset, för att de ska hålla sig självförsörjande på grönsaker.

Och det fem våningar höga tornet byggs, perfekt att gå upp och ner för trapporna för att sätta igång värkarna. Och på varje våningsplan väntar en bänk att pusta ut på.

Julia har minsann tänkt på allt. Hit kommer kvinnor från hela Sverige för att både utbilda sig, och föda.

Hur går det då för vår Hilma? Är det kanske hon som får vara med och uppmana fru Berta Kamprad att gå i trapporna för att värkarna ska komma igång ordentligt under förlossningen av sonen Ingvar 1926?

Det vet vi inte. Men att Julia Stéen satte Älmhult på kartan under tjugo, trettio och fyrtiotalet, det vet vi. Först i mitten av fyrtiotalet, när staten gick in och finansierade BB-avdelningarna på sjukhusen, så det blev svårt med konkurrensen för privata kliniker, och då gick Hvita korset i konkurs.

Men då var redan Julia Stéen en bra bit över sjuttio, och färdig med sitt livsverk.

Du befinner dig på Ljungbyvägen, framför platsen där Hvita Korset en gång stod. I söder syns Älmhults kyrka, uppförd 1930.

Området mellan södra stambanan och Klöxhult började bebyggas successivt från det att Älmhult blev ett stationssamhälle 1862 och under 1800-talets sista decennier genomgick Norregård flera avstyckningar. Gården Svenslund tycks ha tillkommit 1882 som ett resultat av en av dessa avstyckningar. Med endast ett par stenkast från södra stambanan hade gården ett perfekt läge och år 1921 köptes den av makarna Julia och Gustaf Stéen. Redan samma år påbörjades arbetena med att bygga ut och verksamheten Hvita Korset öppnades med barnbördshus, barnsjukhus, barnhem, barnsköterskeutbildning och husmorsskola samt ”vilohem” för havande.

Fram till 1928 var fastigheten som Hvita korset låg på fortfarande en del av Klöxhult Norregård, i Pjätteryds socken.

De terrasseringar och trappor som finns kvar än idag är bevarade spår av en tidigare trädgårdsanläggning med parkkaraktär, beläget söder om den tidigare huvudbyggnaden med sitt karaktäristiska torn.

Hvita korset och byggnaden

Hvita korset i Älmhult var ett speciellt barnbördshus och barnhem, som drevs av Julia Stéen mellan åren 1921 och 1943. Huvudbyggnaden med tornet uppfördes med största sannolikhet mellan 1922 och 1927.

När Hvita korset i Älmhult var färdigutbyggt kunde man stoltsera med en av landet största institutioner för barn- och mödravård. För Älmhultsborna blev Hvita korset det lokala barnbördshuset och Älmhults mest kända invånare Ingvar Kamprad föddes där 1926. För kvinnor som födde barn utanför äktenskapet var Hvita korset en möjlighet till ett bättre liv för både mor och barn.

Fram till 1943 var Hvita korset en av Älmhults största arbetsgivare och den verksamhet som satte Älmhult ”på kartan”. Utbildningen för barnsköterskor var den största i landet och lockade unga kvinnor från norr till söder.

Efter nedläggningen av barnbördshuset Hvita korsets verksamhet 1943 användes byggnaden som sjukhus och vilohem för överlevande koncentrationslägerfångar efter krigets slut. År 1947 såldes fastigheten till Simon Lindholm som byggde om husen för sin konfektionsfabrik vid namn SIMO konfektion. Älmhults kommun köpte anläggningen 2015 och byggnaderna revs 2023, efter flera utredningar och undersökningar.

Med Next Generation Homes är tanken att ta till vara på platsen där Hvita korset tidigare låg och dess historia för att kunna bygga bostäder på platsen.

Julia Stéen

Julia Stéen (flicknamn Johansson) föddes i Karlskoga den 25 juni 1874 och tillbringade sin uppväxt i Örebro, Kumla och Stockholm. År 1898 gifte sig Julia med Gustaf Werner Stéen från Kumla och födde strax därpå sonen Nils. Nils dog mycket tragiskt i en hjärnhinneinflammation året efter. Julia utbildade sig till sjuksköterska och sedan barnmorska.

Kring sekelskiftet 1900 innebar utomäktenskapliga barn fortfarande skam och Julias personliga erfarenhet gav henne idén att starta en privat förlossningsklinik dit kvinnor kunde komma redan tre månader innan förväntad födsel, för att vila upp sig och dölja sina graviditeter för omvärlden. I verksamheten ingick även ett barnhem, kallat barnkrubba, som ordnade fosterhem åt de barnen som inte kunde följa med sina mödrar hem men tog även hand om sjuka barn. Kopplat till barnkrubban startades en utbildning av barnsköterskor samt husmorsskola. En del av de kvinnor som utbildade sig till barnsköterskor gjorde detta i samband med sina graviditeter.

Julia Stéen drev verksamheten vid Hvita korset fram till våren 1943.

Hon avled 1952 och ligger begravd på Pjätteryds kyrkogård tillsammans med sin make Gustaf, som gick bort redan 1933.

Nu kom de smygandes igen. Eller smygandes och smygandes, de låtsades som att de skulle köpa en karamell i maskinen utanför hennes butik.

Men Adéle Dallmer kunde direkt se på pojkarnas förstulna blickar och ryckiga sätt att de hade något fuffens på gång. Troligtvis försöka bryta sig in i apparaten för att få tag på gratis godis.

Adéle skakade på huvudet, gjorde sig redo att gå ut för att göra ett försök att tala pojkarna till rätta. Men aldrig att hon skulle skvallra för deras föräldrar.

Hon mindes sina unga år, uppväxten på Hantverkargatan. Med två döva föräldrar, båda utbildade på internatet Manillaskolan i Stockholm – skolan för blinda och döva barn. Några år innan Adele föddes hade föräldrarna flyttat till Älmhult, och där växte hon upp, omgiven av en familj där föräldrarna kommunicerade med teckenspråk och de två äldre syskonen, som precis som henne, kunde både prata, höra och tala teckenspråk.

Även om huset var tyst, så kom det att bli en samlingspunkt. Först för andra döva på orten, men allt eftersom barnen blev äldre också för talande och hörande barn. Hos Adéles familj fanns det nämligen ingen som hysschade om lekarna blev för högljudda, inga föräldrar som skvallrade om man talade hemligheter.

Och det där hade hon med sig än idag. Fick lätt barnens förtroende. Men inga egna.

Istället flockades de vid hennes butik i det gamla timmerhuset, som en gång rymt Älmhults första apotek. Innanför den höga stensockeln såldes frukt och grönsaker av alla de slag, som hon cyklade runt och hämtade upp hos handelsträdgårdarna. Julens röda äpplen, midsommarens nypotatis, vårens primörer. Men också exotiska apelsiner i prassligt papper. Karameller och kolor i glasburkar.

Och så godismaskinen då. Älmhults allra första. Hela två meter hög.

Barnen samlades runt den. Någon la i en femöring, tryckte på en knapp och då började maskinen där inne röra på sig! Som en hiss, fungerade den. Och när den stannade var det bara att plocka ut innehållet. Det gick aldrig att på förhand veta vad. Men oj, så spännande det var!

Och de som inte tyckte att den spänningen räckte försökte hitta sätt att ta sig in i maskinen och få ut godis – utan att behöva lägga i några ören.

Adéle tittade mot de tre pojkarna där ute igen. Skakade på huvudet och trängde sig fram från där hon stog bakom disken, skyndade sig uppför trappan till markplan:

– Jasså pojkar, ni är sugna på godis verkar det som?

– Jo…

De tittade skyldigt ner i marken.

– Ni vet att man måste betala för godiset, eller hur?

De nickade mot henne, i samförstånd.

– Annars kommer jag ju inte kunna ha apparaten kvar, och det skulle ju vara jättetrist.

Nu tittade de förskräckt upp.

– Kommer maskinen att försvinna?

– Nejdå, inte så länge den fungerar och ni betalar för att köpa godis ur dem. Då får de vara kvar. Seså, har ni några ören?

Pojkarna grävde i sina tomma fickor och skakade sorgset på huvudena.

– Då får ni springa iväg och leka någon annanstans. Och komma tillbaka när ni har.

Du befinner dig på Hantverksgatan 2, invid Stortorget. Huset med grönmålad träpanel och vita snickerier utmärker sig med sin ålderdomliga karaktär och mycket höga stensockel av huggen natursten. Bakom träpanelen döljer sig en timmerkonstruktion, uppförd i början av 1800-talet. Huset fanns alltså på plats långt före järnvägens dragning. Stensockelns skyltfönster är av förhållandevis sentida härkomst, varav ett har ersatt en tidigare dörröppning.

Huset på Hantverksgatan 2 ligger i kvarteret Linné och tillhör fastigheten Linné 12. Kvarteret är ett av de äldsta i Älmhults tätort och utgör del av den ursprungliga rutnätsplanen, som stakades ut i samband med järnvägens ankomst på 1860-talet. Timmerhuset placering, långt ut i gatan jämfört med övriga byggnader i kvarteret, vittnar dock om att byggnaden uppfördes innan rutnätsplanens gatubredd reglerats.

I kulturmiljöprogrammet kan du läsa om huset på Hantverksgatan 2 och andra byggnader i kvarteret Linné och i centrum.

Adéle Dallmer (1892–1993) var den yngsta dottern till Carl Julius Dallmer och Elisabeth Steen, som båda var döva. Hennes pappa Carl Julius var skomakare – ett praktiskt hantverksyrke var ofta det som stod till buds för döva, som kunde kommunicera med kunderna via skrivna lappar.

Familjen bodde på Hantverksgatan och här skötte pappa Carl Julius även sitt hantverk som skomakare, med hjälp av barnen. Adéle kom tidigt att få ta ansvar för affärerna och eftersom hon både talade och hörde så fick hon hålla i kontakten med kunderna.

Så småningom kom hon själv att ge sig in i köpmansskrået, som handlerska. Hennes affär öppnade lite längre ner på Hantverksgatan, i bottendelen på det gamla 1800-tals apoteket. Här sålde hon grönsaker, frukt, konfektyr, likör och alkoholfria viner. Hon visste vad folk ville ha och vilka utrymmen lagarna gav och inte. Att hon inskaffade en nästan två meter hög godisautomat som placerades utanför affären blev en riktig attraktion.