Lyssna på Älmhult

Det är lördag. Morgonen gryr, en strålande varm högsommardag, som också är sista dygnet på Älmhultsutställningen.

Den stora industri- och hantverksmässan har nu pågått i över en vecka, 5–13 juli år 1946, och har verkligen varit en lyckad tillställning för att lyfta fram detta “välordnade samhälle med goda kommunikationer och naturskön omgivning”, som utställningsbroschyren beskriver Älmhult.

En vanlig lördagsmorgon i juli skulle bara fåglarna ha hörts vid den här tiden. Samhället skulle sakta ha fått vakna till liv under den stekande solen. Men inte idag. Klockan är inte ens åtta på morgonen och det är redan bilkaos. Besökande som vill hitta en plats att parkera. Motorer och tutanden som väcker de boende. Arrangörerna räknar med en invasion om minst femton tusen människor.

Hela veckan har turisterna flockats för att se utställningen. Ja, det har varit så ont om sängplatser i staden att Hvita Korstets förlossningshem, som varit nedstängt sedan 1943, åter har fått öppna: fast denna gång enbart för att erbjuda sängplatser – inte förlossningsvård.

Utställningslokalerna finns närapå överallt; utomhus i folkparken samt folkhögskolans och samrealskolan salar. Där kan besökarna i köpingens egen monter ta del av målningar som visar ortens framväxt och historia. Besöka hobbyentusiaster som visar upp allt från blomstermålningar till insektssamlingar.

In till jaktvårdsföreningens del har kön ringlat lång större delen av utställningen; alla verkar vilja se samlingen av naturens djur i naturlig storlek, uppställda i uppbyggda miljöer med både träd, buskar och gärdsgårdar.

Här finns något för alla – utställare är både de stora industriföretagen och den enskilde hobbyhantverkaren.

Den hugade kan till och med få se Älmhult från ovan, genom flygning i passagerarplan. Och när utställningen stänger klockan sex på kvällen har fortfarande restaurangerna och nöjesfältet öppet till långt in på natten.

Och idag, som krona på utställningsverket, ska den nya Linnéstatyn avtäckas i närvaro av konstnären Carl Eldh och rikets kronprins Gustav Adolf. Ett sådant tillfälle vill ingen missa!

Men det har varit en lång, närmare 20 år, kamp för att statyn skulle hamna just här, i Älmhult.

Redan 1902 fick Carl Eldh idén till att skapa en staty av Linné, men det var först när rektor Larsson, Älmhults försköningsansvarige, kom i kontakt med konstnären som de bestämde sig för att verkligen göra slag i saken och få statyn till Älmhult. Frågan var bara hur de skulle ordna med finansieringen av konstprojektet?

Men engagemanget i köpingen blev stort: amatörer spelade revy och kabaret, syföreningar arrangerade basarer och generösa donatorer skänkte pengar, ja, vissa bidrag kom hela vägen från andra sidan Atlanten. Det dröjde inte länge innan det fanns pengar till en halv staty.

Men de idéella krafterna var uttömda. Och statyn bara halv.

Då ryckte Wicanderska fonden, som stöder monumental konst, in och stod för den andra halvan.

Och nu är äntligen den stora dagen här. De blågula flaggorna vajar för vinden över hela utställningsområdet. Besökarna trängs och mumlar till varandra. Snart kommer prinsen! När klockan närmar sig 11 radar vitklädda skolbarn upp sig som i en kedja, en sångkör tar plats på vänster sida statyn och Kronobergarnas musikkår på den högra.

Så rullar bilen med kronprinsen in i Älmhult. På den nyasfalterade vägen, dagen till ära. I grå kostym och högsommarblå slips kliver han ur, och hälsas välkommen med en bukett nyplockade småländska blommor. Alla i publiken har samma pin fäst på kavajslaget; Älmhults nya kommunvapen i gult och grönt, med de två almbladen och linnérankan.

I talarstolen bredvid den avtäckta statyn håller kronprinsen ett engagerat tal om hur Linné på sina resor band samman landskapen från Skåne till Norrbotten genom att upptäcka och lära ut om gemensamma seder och tankar.

“Du gamla du fria” sjungs. Och snart är både invigningen och utställning över.

Men under veckan som gått har Älmhult lyckats etablera sig som den företagsamma köping och det växande industrisamhälle med framåtanda – och natursköna omgivningar – som kommer att prägla samhället och dess invånare under lång tid framöver.

– Hutlöst är vad det är!

Ossian slår näven i bordet. Adolf nickar medhåll från andra sidan matbordet. Att inträdet till dansbanan har fördubblats från fem till tio öre är inget annat än just hutlöst. Hur ska vi arbetare nu ha råd att roa oss?

Året är 1925 och det visar sig snart att lokeldarna Ossian Larsson, även kallad Långe-Lasse, och Adolf Johanssons frustration blir grunden till både det ena och det andra som kommer eka genom Älmhults kulturhistoria lång tid framöver.

– Varför grundar vi inte vårt eget Folkets hus? Ett hus för folket, där vi kan arrangera våra egna danser? fortsätter Adolf samtalet. Långe-Lasse skakar uppgivet på huvudet:

– För att det kostar pengar. Och så mycket pengar har vi inte.

Med Adolf är inte redo att ge sig riktigt än. Om de skulle hitta ett sätt att få ihop så mycket pengar då? Om de, till exempel, skulle starta en cirkus? Ja, varför inte? Och så är Cirkus Lassa Adolfi född.

Nu har de ett projekt, ett mål, vid sidan av arbetet på järnvägen. De börjar sälja andelar till ett Folkets hus för 10 kr styck. De planerar för cirkusens innehåll.
På glasbruket finns redan en musikkår; en sextett i mässingblås, som kan stå för musiken. Men ingen cirkus utan cirkustält, och var får en grupp arbetare tag på ett sådant?

Diskussionen sprider sig på järnvägen och vid glasbruket. Någon har hört om en cirkusdirektörsänka nere i Killeberg, som hade ett gammalt tält. Kanske de skulle kunna få låna det? Bäst att fråga i alla fall?

Jodå, det går bra. Men det blir en hel del jobb för att kunna frakta det hela vägen till Älmhult. Tältet riggas upp nere vid sjöstugan, och tapetseras med reklam för vad åskådarna kommer att bjudas på innanför duken. En kringresande fiskhandlare som går på lina. En man som kan stå på händer, i flera minuter till och med!
En annan som gör handvolter. Och tro det eller ej; men alla vill se de lokala förmågorna som gör konster i manegen. Satsa en 10-öring på lyckohjulet. Pengarna rullar in.

Snart kan man köpa mark till ett Folkets hus, med tillhörande Folkets park. Kanske tänker du nu att där var arbetet slut? Nej, det var faktiskt då som det började på riktigt. För marken som köpts upp var Gemön, mer likt ett kärr än parkmark, och i folkmun kallat Paddegölen.

Innan det skulle kunna användas som park var hela området tvunget att dikas ur och fyllas upp. Efter långa dagars slit på bruket eller vid järnvägen, gick arbetarna över till nästa hårda uppgift: hundratals timmar av ideellt arbete och slit för att förverkliga drömmen om en egen mötesplats. Av vissa sågs de som fullständigt galna. Men det gjorde dem inget. Och bara ett år efter de kallats galna, kunde de bjuda till invigning.

Gamla folkskolan hade köptes upp, och rullats ner på stockar till parkområdet. Nu fanns både Folkets park, Folkets hus och under vintern: Folkets bio. Det blev den givna platsen att träffas, dansa, umgås, bli förälskad. Se konserter och teatrar.

Så pågick det till 1967, när Ulrik Wittman tar över parken och utvecklar den till Silverdalen, som blev södra Sveriges största nöjesmetropol under flera årtionden.

Tänk vad man kan åstadkomma med lite småländsk klurighet och envishet.

De tre kärrorna rullar i snabb fart genom Älmhult. Den kvava luften bryts upp av rykande damm, som hovarna vispar upp när diligensernas kuskarna drar i tyglarna för att äntligen kunna få stopp på de nu trötta och fradgatuggande hästarna. Nu är de tillbaka i Småland, Sverige igen. Kan äntligen pusta ut på den säkra sidan.

Föga vet de vad som väntar…

Det är sommar 1676 och mitt i det Skånska kriget. Efter freden i Roskilde för mindre än tjugo år sedan, då Danmark tvingades avstå Skåne, Blekinge och Halland till Sverige, har missnöjet grott. Både hos den danska staten och många av bönderna i de nysvenska landskapen. Så när Danmark åter förklarar krig för att ta tillbaka de förlorade provinserna, blir det snabbt en framgång där skåningarna håller på den danska sidan.

När hundratals vagnar med den svenska kungens krigskassa är på väg genom Skåne som betalning till de stridande svenska soldaterna, ser skåningarna sin chans till revansch, och överraskar den intet ont anande kolonnen på en äng utanför Loshult. Nio svenska soldater får sätta livet till, och vagnarna plundras.
Men några diligenser hinner retirera och ge sig av tillbaka mot Småland igen, i hopp om att kunna rädda det sista av krigskassan.

Trötta efter dramatiken vilar både hästar och soldater upp sig vid gästgiveriet i Älmhult. Firar att de klarat sig undan det skånska anfallet. Dricker öl med älmhultsborna. Skålar. Och skålar igen. Alkoholen flödar. Diskussioner och förtroenden fördjupas.

– Men vad händer om dansken kommer hit? På jakt efter pengarna? Ja, det kan ju hända när som helst! Då skulle vi aldrig kunna försvara de enorma plåtmynten, mot en sådan mängd soldater.

Någon kommer med den ljusa idén att dela upp plåtarna bland alla närvarande i stället. Och på så sätt rädda kungens krigskassa från att hamna i danskarnas händer. Budkaveln går. Vuxna män kallas in, kvinnor och barn ansluter, det blir något av en folkfest. Alla hjälper till att befria tunnorna från de stora, tunga plåtarna. Det russlas med plåtarna, de grävs ner och göms i jorden. Tack och lov att Älmhult går man ur huse för att rädda kungens skatt!

Och när tunnorna är tömda kan den lilla karavanen fortsätta upp genom Sverige, utan risk att bli bestulna.

Eftersom Skånska kriget varade fram till 1679 gjordes ingenting för att utreda varken kuppen i Loshult eller var pengarna tog vägen när de väl räddats till Älmhult. När en utredning tillsattes först åtta år efter händelsen, var mycket bortglömt. Vem hade egentligen gömt pengarna? Och var? Ingen aaaning… rädslan att anklagas för tjuv gjorde det inte lättare.

Men många var de som gömt kopparplåtarna genom att gräva ner de i marken, för framtida bruk. Och majoriteten av mynten har ännu inte återfunnits.

Backen vid gästgiveriet i Älmhult, där man “russlade med kungens plåtar i backen” fick namnet Plåtabacken – och senare Nicklabacken.

Året är 1906 och Gotthard Nilsson sväljer sakta det mörka kaffet. Låter den varma vätskan rinna genom strupen. Men det är inte den han tänker på just nu. Istället tittar han mot järnvägsstationen. Det här vore en bra plats för att starta upp en egen verksamhet. Närheten till järnvägen skulle betyda närhet till världen, närhet till affärer. Närhet till frakt. Hjärnan går på högvarv. Kaffet i koppen blir kallt.

– Vad tänker du på? Vännerna vid cafébordet viftar framför Gotthards ansikte, för att väcka honom ur tankarna.

– En affär. Jag ska starta en affär. Här.

De ler nyfiket. Frågar i munnen på varandra.

– Och sälja vaddå? Blir det handelsbod som far din?

– Lump. Jag tänker sälja lump.

För Gotthard är det så självklart, vid faderns lanthandel i Broby har han tagit hand om och köpt in lumpen som samlarna kommit med. Han har sett hur den kan förädlas och säljas vidare. Förstått möjligheterna, att göra det i stor skala.

– En lumpaffär? Här i lilla Älmhult?! Vännen skrattar till och skakar på huvudet.

Gotthard inser snart att det inte är någon idé att fortsätta prata om sin vision med vännerna. Men det betyder inte att den har slocknat. Tvärtom.

Och när tankarna vecklat ut sig och är redo, berättar han om dem för far. Och ber om ett lån på 3000 kronor för att kunna starta upp sin verksamhet. Han hittar en gammal ladugård i Älmhult som duger bra, som både lager, affärslokal och kontor.
Och grundar som 21-åring företaget Gotthard Nilsson AB.

Här köper han upp gammal lump – uttjänta tyger blir som nya och säljs vidare. Järnskrot som får nya användningsområden. Så småningom också gamla horn som säljs vidare till hantverkare, och hushållsben – som mals till benmjöl och kan användas som gödsel. Det andra ser som skräp kan han alltid hitta en köpare till.

De gamla originalen till lumpsamlare som han lärt känna vet att Gotthard betalar bra. Och verksamheten växer snabbt. Han behöver anställa. En av de första blir livskamraten Ester, som inte bara håller reda på hushållet, utan har lika god ordning på kontoret.

Och kanske är det synen att inte göra någon skillnad på privatliv och arbete som blir det vinnande konceptet. Både anställda, kunder och leverantörer bereds plats vid middagsbordet: ”Ju mer du delar med dig, desto mer har du kvar.” Ett tänk som genomsyrar också hur Gotthard Nilsson tar hand om sina anställda. Hellre förebygga sjukdomar än bota. De är tidiga med egen företagshälsovård och egen läkare.

När världskrigen kommer blir tankarna kring återvinning än viktigare: man behöver använda det som redan finns. Inget får gå till spillo! Den lilla ladan växer snart till en fabrik. Som får förgreningar runt om i landet: Gotthard Nilsson AB syns på fastigheter i Falköping, Motala, Stockholm, Nässjö, Mariestad, Hässleholm…

Alla med samma motto: Nött blir nytt. Genom källsortering och vidareförsäljning blev Gotthard en pionjär inom återvinning och återbruk.

På femtiotalet sysselsätter verksamheten över 350 personer och omsätter hundra miljoner kilo lump per år.

Kanske var det just det han såg framför sig, den 20-åriga Gotthard Nilsson, den där dagen när kaffet blev kallt?

Fjortonårige Johan tittade fundersamt på sin far, där han satt vid bordet i det enkla köket, nästan identiskt med köken i de andra bostäderna som rymdes i de fem trähusen utefter den lilla bruksgatan. Försökte härma hans sätt att röra sig. Det var en söndagseftermiddag i maj år 1925 och den lilla familjen hade tagit det lugnt efter kyrkobesöket i tidigare under dagen.

– Nu har Olles lillebror fått börja i hyttan också… trots att han är två år yngre än mig. Johan tittade uppfordrande mot sina föräldrar.

– Jag kommer aldrig att kunna lära mig blåsa glas om jag inte får börja någon gång.

Han kunde nästan se tankarna som for genom fars huvud, irritationen över att behöva ta upp det här ämnet igen. Men mor la snabbt och avväpnande handen på fars och tittade mot sin son.

– Vi ska prata om det igen, det lovar jag dig. Ikväll.

Det var i alla fall bättre än de hårda besked han fått tidigare. Att han måste gå klart folkskolan först. Att det fanns tid. Medan den jämnårige Olle som han växt upp med, som han alltid tagit sällskap till skolan med, plötsligt en måndagsmorgon inte väntade på honom längre. Han hade fått börja jobba på bruket. Han var vuxen nu. Dags att ta ansvar, bidra till familjens försörjning. Så hade han sagt, både lite malligt.. men också med en stråk av sorg i rösten.

Efter den dagen hade de inte haft tid att ses lika mycket. Och ända sedan dess hade Johan längtat efter att det skulle bli hans tur att ”bli vuxen”. Hans tur att få vara med och skapa glas som skulle användas i AGA:s fyrar över hela världen. Eller dricksglas som kanske nådde… hela vägen till kungen?

Den söndagskvällen, när föräldrarna trodde att han somnat hörde han de viska:
– Klart både Olle och hans lillebror måste vara med och försörja sin familj, de är ju åtta syskon. Och lönen från pappans jobb som pressare kan inte försörja de allihop.

Men Johan var ensambarn, och inte vill hans far glasblåsaren behöva ha sonen jobbandes i bruket. Han skulle gå i skolan.

Varför var livet så orättvist? Han hade varken syskon att leka med eller fick ses som vuxen arbetare. Han hade inte hört vad de sagt mer, men det var inga arga röster i alla fall.

Hela måndagen hade han fjärilar i magen. Kanske, kanske skulle det komma ett annorlunda besked ikväll.

Vid middagsbordet verkade far ovanligt uppåt. Men han sa inget, och Johan ville inte stressa på med frågor. När allt var uppätet la far ner besticken och harklade sig.

– Ja, du, Johan. Jag har pratat med brukspatron. Om du skulle kunna hjälpa till i hyttan. Och det sågs mycket positivt.

– Får jag börja jobba nu alltså?

– Ja.. far log mot honom. Men du måste fortsätta gå i skolan också!

Jahapp.

– Men behövs verkligen det? Jag kan ju redan allt som jag kommer behöva kunna. Jag vet att glaset görs av vit sand, soda och pottaska. Att den ska eldas i över trettio timmar, och det är Olle som tänder elden tidigt på morgonen. Sen tar anfångaren upp rätt mängd glasmassa på pipan, formar den och blåser in luft så det blir en skål, sen tar benmakaren över och sätter glasmassan som ska bli benet och formar den och foten. Och sedan lämnas allt till glasblåsaren, som har övervakat allt, och som nu ser till att glaset får rätt form. Eller hur pappa?

– Helt rätt min son. Och vad gör vi med glaset efter att det har blivit kylt?

– Då tar sliparna över! De graverar, etsar och målar, så det får rätt dekorationer.

– Exakt. Och vet du vem som kommer att formge glas för oss framöver då?

– Nej, berätta!

– Det är Edvin Ollers. Brukets disponent Kjellgren har samarbetat med Ollers vid Reijmyre glasbruk, och nu kommer han hit för att vi ska få ännu högre konstnärlig kvalité på produktionen vid bruket.

Johan blev så uppspelt att han klappade i händerna. Han visste visserligen inte vem Edvin Ollers var, ännu, men på sättet far pratade om honom förstog han att han skulle få vara med om mycket nytt och spännande under sitt framtida arbete vid Elme glasbruk.