Lyssna på Älmhult

Det är lördag. Morgonen gryr, en strålande varm högsommardag, som också är sista dygnet på Älmhultsutställningen.

Den stora industri- och hantverksmässan har nu pågått i över en vecka, 5–13 juli år 1946, och har verkligen varit en lyckad tillställning för att lyfta fram detta “välordnade samhälle med goda kommunikationer och naturskön omgivning”, som utställningsbroschyren beskriver Älmhult.

En vanlig lördagsmorgon i juli skulle bara fåglarna ha hörts vid den här tiden. Samhället skulle sakta ha fått vakna till liv under den stekande solen. Men inte idag. Klockan är inte ens åtta på morgonen och det är redan bilkaos. Besökande som vill hitta en plats att parkera. Motorer och tutanden som väcker de boende. Arrangörerna räknar med en invasion om minst femton tusen människor.

Hela veckan har turisterna flockats för att se utställningen. Ja, det har varit så ont om sängplatser i staden att Hvita Korstets förlossningshem, som varit nedstängt sedan 1943, åter har fått öppna: fast denna gång enbart för att erbjuda sängplatser – inte förlossningsvård.

Utställningslokalerna finns närapå överallt; utomhus i folkparken samt folkhögskolans och samrealskolan salar. Där kan besökarna i köpingens egen monter ta del av målningar som visar ortens framväxt och historia. Besöka hobbyentusiaster som visar upp allt från blomstermålningar till insektssamlingar.

In till jaktvårdsföreningens del har kön ringlat lång större delen av utställningen; alla verkar vilja se samlingen av naturens djur i naturlig storlek, uppställda i uppbyggda miljöer med både träd, buskar och gärdsgårdar.

Här finns något för alla – utställare är både de stora industriföretagen och den enskilde hobbyhantverkaren.

Den hugade kan till och med få se Älmhult från ovan, genom flygning i passagerarplan. Och när utställningen stänger klockan sex på kvällen har fortfarande restaurangerna och nöjesfältet öppet till långt in på natten.

Och idag, som krona på utställningsverket, ska den nya Linnéstatyn avtäckas i närvaro av konstnären Carl Eldh och rikets kronprins Gustav Adolf. Ett sådant tillfälle vill ingen missa!

Men det har varit en lång, närmare 20 år, kamp för att statyn skulle hamna just här, i Älmhult.

Redan 1902 fick Carl Eldh idén till att skapa en staty av Linné, men det var först när rektor Larsson, Älmhults försköningsansvarige, kom i kontakt med konstnären som de bestämde sig för att verkligen göra slag i saken och få statyn till Älmhult. Frågan var bara hur de skulle ordna med finansieringen av konstprojektet?

Men engagemanget i köpingen blev stort: amatörer spelade revy och kabaret, syföreningar arrangerade basarer och generösa donatorer skänkte pengar, ja, vissa bidrag kom hela vägen från andra sidan Atlanten. Det dröjde inte länge innan det fanns pengar till en halv staty.

Men de idéella krafterna var uttömda. Och statyn bara halv.

Då ryckte Wicanderska fonden, som stöder monumental konst, in och stod för den andra halvan.

Och nu är äntligen den stora dagen här. De blågula flaggorna vajar för vinden över hela utställningsområdet. Besökarna trängs och mumlar till varandra. Snart kommer prinsen! När klockan närmar sig 11 radar vitklädda skolbarn upp sig som i en kedja, en sångkör tar plats på vänster sida statyn och Kronobergarnas musikkår på den högra.

Så rullar bilen med kronprinsen in i Älmhult. På den nyasfalterade vägen, dagen till ära. I grå kostym och högsommarblå slips kliver han ur, och hälsas välkommen med en bukett nyplockade småländska blommor. Alla i publiken har samma pin fäst på kavajslaget; Älmhults nya kommunvapen i gult och grönt, med de två almbladen och linnérankan.

I talarstolen bredvid den avtäckta statyn håller kronprinsen ett engagerat tal om hur Linné på sina resor band samman landskapen från Skåne till Norrbotten genom att upptäcka och lära ut om gemensamma seder och tankar.

“Du gamla du fria” sjungs. Och snart är både invigningen och utställning över.

Men under veckan som gått har Älmhult lyckats etablera sig som den företagsamma köping och det växande industrisamhälle med framåtanda – och natursköna omgivningar – som kommer att prägla samhället och dess invånare under lång tid framöver.

Du befinner dig på Älmhults torg, vanligen benämnt Stortorget, med utsikt över Carl Eldhs Linnéstaty i brons, torgets äldsta utsmyckning och ”kronan på verket” när Älmhultsutställningen gick av stapeln. Det rektangulära torget med parkmiljö ingår i en strikt rutnätsplan, som utgör ett av de mest framträdande karaktärsdragen i riksintresset Älmhults stationssamhälle. I väst bildar stationshuset från 1879 fond, medan det år 1949 invigda kommunhuset lät vänta på sig till efter utställningen.

Runt torget finns pampiga affärshus från olika decennier och med olika formspråk – hus i nationalromantisk stil från tidigt 1900-tal, hus i funktionalistisk stil från 1930-40-talen, men även modernistisk arkitektur av god kvalitet från 1900-talets mitt. Samtliga byggnader runt torget finns dokumenterade i kulturmiljöprogrammet, mest utförligt beskrivet i centrumfördjupningen.

Invigningen av skulpturen ägde rum på torget, medan utställningen i huvudsak var förlagd till de båda folkskolorna och folkparken. Utställningsprogrammet från 1946 illustreras med foton av både Hantverksföreningens byggnad ”Gillet” (Eriksgatan 29) och Skolgatans två skolbyggnader: den gamla folkskolan, ”Blohméskolan” från slutet av 1910-talet och den nya folkskolan, nuvarande Gemöskolan, invigd 1930. Samtliga tre byggnader finns utpekade i kulturmiljöprogrammet: Läroverket 21, Håkan 2 och Folkparken 1.

Den 5-14 juli 1946 arrangerades i Älmhult en utställning inom industri, hantverk, konst, hemslöjd och hobby – Älmhultsutställningen! Bakom utställningen stod Älmhults hantverks- och industriförening jämte Älmhults köpmannaförening.

Linnéstatyn fick sin nuvarande plats 1986, i samband med en större omgestaltning av torget.

Älmhults stationssamhälle bedöms så intressant och värdefullt att dess centrum (kv. Erik, Gripen, Kärnan, Linné, Mattis, Stinsen m.fl. fastigheter) förklarats som riksintresse för kulturmiljövården av staten.

– Hutlöst är vad det är!

Ossian slår näven i bordet. Adolf nickar medhåll från andra sidan matbordet. Att inträdet till dansbanan har fördubblats från fem till tio öre är inget annat än just hutlöst. Hur ska vi arbetare nu ha råd att roa oss?

Året är 1925 och det visar sig snart att lokeldarna Ossian Larsson, även kallad Långe-Lasse, och Adolf Johanssons frustration blir grunden till både det ena och det andra som kommer eka genom Älmhults kulturhistoria lång tid framöver.

– Varför grundar vi inte vårt eget Folkets hus? Ett hus för folket, där vi kan arrangera våra egna danser? fortsätter Adolf samtalet. Långe-Lasse skakar uppgivet på huvudet:

– För att det kostar pengar. Och så mycket pengar har vi inte.

Med Adolf är inte redo att ge sig riktigt än. Om de skulle hitta ett sätt att få ihop så mycket pengar då? Om de, till exempel, skulle starta en cirkus? Ja, varför inte? Och så är Cirkus Lassa Adolfi född.

Nu har de ett projekt, ett mål, vid sidan av arbetet på järnvägen. De börjar sälja andelar till ett Folkets hus för 10 kr styck. De planerar för cirkusens innehåll.
På glasbruket finns redan en musikkår; en sextett i mässingblås, som kan stå för musiken. Men ingen cirkus utan cirkustält, och var får en grupp arbetare tag på ett sådant?

Diskussionen sprider sig på järnvägen och vid glasbruket. Någon har hört om en cirkusdirektörsänka nere i Killeberg, som hade ett gammalt tält. Kanske de skulle kunna få låna det? Bäst att fråga i alla fall?

Jodå, det går bra. Men det blir en hel del jobb för att kunna frakta det hela vägen till Älmhult. Tältet riggas upp nere vid sjöstugan, och tapetseras med reklam för vad åskådarna kommer att bjudas på innanför duken. En kringresande fiskhandlare som går på lina. En man som kan stå på händer, i flera minuter till och med! En annan som gör handvolter. Och tro det eller ej; men alla vill se de lokala förmågorna som gör konster i manegen. Satsa en 10-öring på lyckohjulet. Pengarna rullar in.

Snart kan man köpa mark till ett Folkets hus, med tillhörande Folkets park. Kanske tänker du nu att där var arbetet slut? Nej, det var faktiskt då som det började på riktigt. För marken som köpts upp var Gemön, mer likt ett kärr än parkmark, och i folkmun kallat Paddegölen.

Innan det skulle kunna användas som park var hela området tvunget att dikas ur och fyllas upp. Efter långa dagars slit på bruket eller vid järnvägen, gick arbetarna över till nästa hårda uppgift: hundratals timmar av ideellt arbete och slit för att förverkliga drömmen om en egen mötesplats. Av vissa sågs de som fullständigt galna. Men det gjorde dem inget. Och bara ett år efter de kallats galna, kunde de bjuda till invigning.

Gamla folkskolan hade köptes upp, och rullats ner på stockar till parkområdet. Nu fanns både Folkets park, Folkets hus och under vintern: Folkets bio. Det blev den givna platsen att träffas, dansa, umgås, bli förälskad. Se konserter och teatrar.

Så pågick det till 1967, när Ulrik Wittman tar över parken och utvecklar den till Silverdalen, som blev södra Sveriges största nöjesmetropol under flera årtionden.

Tänk vad man kan åstadkomma med lite småländsk klurighet och envishet.

Du befinner dig framför Älmhults Folkets hus. Byggnaden med det modernistiska formspråket uppfördes 1964, i anslutning till den tidigare folkparken, invigd redan 1929. Parken kom mot slutet av 60-talet att integreras i nöjesmetropolen Silverdalen som under sin glanstid lockade människor från hela södra Sverige, med världsstjärnor som Cliff Richard och Gyllene Tider.

Nuvarande Folkets hus med adress Skolgatan 18, finns att läsa om i kulturmiljöprogrammet.

Folkparken som företeelse uppstod i Sverige under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal – en tid som ofta benämns folkrörelsetiden.

I likhet med många andra folkparker har Älmhults Folkets Park, senare känd som nöjesmetropolen Silverdalen, sitt ursprung i arbetarrörelsen. På 1920-talet hade många industrier hunnit etablera sig i och runt Älmhult, bland annat Elme glasbruk. På initiativ av arbetare vid järnvägen, glasbruket och stenbrottet i Brännhult bildades år 1925 en folkets hus-förening.

Under de första åren hyrde föreningen en byggnad kallad ”sjöstugan” vid sjön Möckelns sydstrand. Då medlemmarna önskade en mer permanent och ändamålsenlig lokal inköptes så småningom den tomt som ligger vid nuvarande Folket hus, belägen i samhällets dåvarande norra utkant. Området, som var mycket sankt, kallades i folkmun för ”paddegölen”. För att råda bot på den vattensjuka marken gjorde man under 1928 omfattande dikningsarbeten, utförda helt och hållet av arbetarna själva, varav många var anställda vid Elme glasbruk.

År 1929 stod arbetet klart och Folkparken kunde invigas. Samma år köpte föreningen en gammal skolbyggnad vid Gemön, som flyttades till parken för renovering. Invändigt iordningställdes biograf- och föreningslokal. Älmhultsborna hade fått sitt första Folkets Hus!

Nuvarande Folkets hus uppfördes 1964 i anslutning till folkparken. Endast några år senare, 1967, erbjöds en man vid namn Ulrik Witte, som redan drev dansstället Stjärnborgen i Älmhult, att hyra folkparken, vilket han tackade ja till. I Wittes regi omskapades Älmhults Folkets Park till nöjesmetropolen Silverdalen. Flera av de befintliga byggnaderna renoverades och omgestaltades, däribland det gamla skolhuset, som fick nytt liv som danspalatset Ponderosa. Under sin glansperiod under 1960-, 70-, och 80-talen var Silverdalen en av södra Sveriges största nöjesparker.

Området har drabbats av bränder vid tre tillfällen och idag finns det nästan inget kvar av den tidigare nöjesparken.

De tre kärrorna rullar i snabb fart genom Älmhult. Den kvava luften bryts upp av rykande damm, som hovarna vispar upp när diligensernas kuskarna drar i tyglarna för att äntligen kunna få stopp på de nu trötta och fradgatuggande hästarna. Nu är de tillbaka i Småland, Sverige igen. Kan äntligen pusta ut på den säkra sidan.

Föga vet de vad som väntar…

Det är sommar 1676 och mitt i det Skånska kriget. Efter freden i Roskilde för mindre än tjugo år sedan, då Danmark tvingades avstå Skåne, Blekinge och Halland till Sverige, har missnöjet grott. Både hos den danska staten och många av bönderna i de nysvenska landskapen. Så när Danmark åter förklarar krig för att ta tillbaka de förlorade provinserna, blir det snabbt en framgång där skåningarna håller på den danska sidan.

När hundratals vagnar med den svenska kungens krigskassa är på väg genom Skåne som betalning till de stridande svenska soldaterna, ser skåningarna sin chans till revansch, och överraskar den intet ont anande kolonnen på en äng utanför Loshult. Nio svenska soldater får sätta livet till, och vagnarna plundras.
Men några diligenser hinner retirera och ge sig av tillbaka mot Småland igen, i hopp om att kunna rädda det sista av krigskassan.

Trötta efter dramatiken vilar både hästar och soldater upp sig vid gästgiveriet i Älmhult. Firar att de klarat sig undan det skånska anfallet. Dricker öl med älmhultsborna. Skålar. Och skålar igen. Alkoholen flödar. Diskussioner och förtroenden fördjupas.

– Men vad händer om dansken kommer hit? På jakt efter pengarna? Ja, det kan ju hända när som helst! Då skulle vi aldrig kunna försvara de enorma plåtmynten, mot en sådan mängd soldater.

Någon kommer med den ljusa idén att dela upp plåtarna bland alla närvarande i stället. Och på så sätt rädda kungens krigskassa från att hamna i danskarnas händer. Budkaveln går. Vuxna män kallas in, kvinnor och barn ansluter, det blir något av en folkfest. Alla hjälper till att befria tunnorna från de stora, tunga plåtarna. Det russlas med plåtarna, de grävs ner och göms i jorden. Tack och lov att Älmhult går man ur huse för att rädda kungens skatt!

Och när tunnorna är tömda kan den lilla karavanen fortsätta upp genom Sverige, utan risk att bli bestulna.

Eftersom Skånska kriget varade fram till 1679 gjordes ingenting för att utreda varken kuppen i Loshult eller var pengarna tog vägen när de väl räddats till Älmhult. När en utredning tillsattes först åtta år efter händelsen, var mycket bortglömt. Vem hade egentligen gömt pengarna? Och var? Ingen aaaning… rädslan att anklagas för tjuv gjorde det inte lättare.

Men många var de som gömt kopparplåtarna genom att gräva ner de i marken, för framtida bruk. Och majoriteten av mynten har ännu inte återfunnits.

Backen vid gästgiveriet i Älmhult, där man “russlade med kungens plåtar i backen” fick namnet Plåtabacken – och senare Nicklabacken.

På motsatta sidan Södra Esplanaden, mittemot höghusen från 1965, kan du se en 2,5 våningar hög byggnad med gulmålad panelfasad, vita fönster och foder. Den tidigare gästgivaregården på Södra Esplanaden 16 (Kronan 16) utgör en viktig pusselbit i berättelsen om den gamla bondbyn och hur det kom sig att just Älmhult blev en stationsort.

Längre söderut, på Storgatan 2, syns prästgården, en av Älmhults äldsta byggnader. Timmerhusets fasader är klädda med rödmålad träpanel. Huset står på en grund av huggna granitblock.

I kulturmiljöprogrammet kan du läsa inte bara om områdets två äldsta byggnader, utan även om gamla brandstationen från 1939, Televerkets överdragsstation från 1930, församlingshemmet från 1961 och höghusen från 1965.

Fakta om Nicklabacken

Före 1860 var Älmhult inte mer än en samling bondgårdar. Ett gästgiveri fanns sedan 1600-talet och fram till 1800-talets början fanns bara en handfull gårdar. Bebyggelsen låg samlad utmed dåvarande landsvägen mot Skåne, syd och väst om den höjd som efter en av gårdarnas ägare kommit att kallas Nicklabacken.

Nicklabacken är med andra ord platsen där det gamla Älmhult, det vill säga bondbyn Elmhult, hade sin vagga. Några av Älmhults äldsta och mest utmärkande byggnader finns här. Samtidigt finns här även intressant arkitektur från både 1930-talet, 1950- och 60-talet.

Platsens äldsta bebyggelse utgörs av Katolska kyrkan (Lejonet 11), i folkmun kallad prästgården, och den tidigare gästgivaregården (Kronan 16). Cronasgården på Södra Esplanaden 16, även kallad Nicklagården, var en av fyra gästgivaregårdar i Elmhults by som delade på gästgiverirättigheter. Av de tidigare fyra gårdarna finns i dag bara Cronasgården kvar.

Fakta om kopparmynt

Tack vare Falu gruva hade Sverige gott om koppar, medan det däremot var ont om guld och silver. På grund av brist på ädelmetaller och ett stort kopparöverskott introducerades 1624 därför svenska kopparmynt.

De stora, rektangulära mynten kunde väga upp till 19,7 kg och fungerade som betalningsmedel fram till myntrealisationen 1776.

Året är 1906 och Gotthard Nilsson sväljer sakta det mörka kaffet. Låter den varma vätskan rinna genom strupen. Men det är inte den han tänker på just nu. Istället tittar han mot järnvägsstationen. Det här vore en bra plats för att starta upp en egen verksamhet. Närheten till järnvägen skulle betyda närhet till världen, närhet till affärer. Närhet till frakt. Hjärnan går på högvarv. Kaffet i koppen blir kallt.

– Vad tänker du på? Vännerna vid cafébordet viftar framför Gotthards ansikte, för att väcka honom ur tankarna.

– En affär. Jag ska starta en affär. Här.

De ler nyfiket. Frågar i munnen på varandra.

– Och sälja vaddå? Blir det handelsbod som far din?

– Lump. Jag tänker sälja lump.

För Gotthard är det så självklart, vid faderns lanthandel i Broby har han tagit hand om och köpt in lumpen som samlarna kommit med. Han har sett hur den kan förädlas och säljas vidare. Förstått möjligheterna, att göra det i stor skala.

– En lumpaffär? Här i lilla Älmhult?! Vännen skrattar till och skakar på huvudet.

Gotthard inser snart att det inte är någon idé att fortsätta prata om sin vision med vännerna. Men det betyder inte att den har slocknat. Tvärtom.

Och när tankarna vecklat ut sig och är redo, berättar han om dem för far. Och ber om ett lån på 3000 kronor för att kunna starta upp sin verksamhet. Han hittar en gammal ladugård i Älmhult som duger bra, som både lager, affärslokal och kontor.
Och grundar som 21-åring företaget Gotthard Nilsson AB.

Här köper han upp gammal lump – uttjänta tyger blir som nya och säljs vidare. Järnskrot som får nya användningsområden. Så småningom också gamla horn som säljs vidare till hantverkare, och hushållsben – som mals till benmjöl och kan användas som gödsel. Det andra ser som skräp kan han alltid hitta en köpare till.

De gamla originalen till lumpsamlare som han lärt känna vet att Gotthard betalar bra. Och verksamheten växer snabbt. Han behöver anställa. En av de första blir livskamraten Ester, som inte bara håller reda på hushållet, utan har lika god ordning på kontoret.

Och kanske är det synen att inte göra någon skillnad på privatliv och arbete som blir det vinnande konceptet. Både anställda, kunder och leverantörer bereds plats vid middagsbordet: ”Ju mer du delar med dig, desto mer har du kvar.” Ett tänk som genomsyrar också hur Gotthard Nilsson tar hand om sina anställda. Hellre förebygga sjukdomar än bota. De är tidiga med egen företagshälsovård och egen läkare.

När världskrigen kommer blir tankarna kring återvinning än viktigare: man behöver använda det som redan finns. Inget får gå till spillo! Den lilla ladan växer snart till en fabrik. Som får förgreningar runt om i landet: Gotthard Nilsson AB syns på fastigheter i Falköping, Motala, Stockholm, Nässjö, Mariestad, Hässleholm…

Alla med samma motto: Nött blir nytt. Genom källsortering och vidareförsäljning blev Gotthard en pionjär inom återvinning och återbruk.

På femtiotalet sysselsätter verksamheten över 350 personer och omsätter hundra miljoner kilo lump per år.

Kanske var det just det han såg framför sig, den 20-åriga Gotthard Nilsson, den där dagen när kaffet blev kallt?

Du befinner dig på Köpmantorget. I nordväst syns den höga skorstenen, som en symbol för industrialismen. Till vänster om skorstenen syns en röd tegelbyggnad vars fasad till stora delar är glasad. Tegelbyggnaden i fem våningar och spröjsade industrifönster uppfördes 1950-51 som sorteringsbyggnad av AB Gotthard Nilsson, idag Stena Aluminium. Tegelbyggnaden är sammanbyggd med en långsträckt vitputsad huskropp som löper längsmed järnvägen. Det är benmjölsfabriken från 1919. Byggnaden har till- och ombyggts vid flera tillfällen och bär idag främst en funktionalistisk prägel.

På andra sidan Köpmangatan syns ett ståtligt flerbostadshus och tillika hörnhus med gulputsade fasader och röda fönsterbågar. Adressen är Drottninggatan 8 (Kärnan 1) och huset har anor från 1800-talet. År 1915 lät fabrikör Gotthard Nilsson köpa fastigheten för att bland annat inrymma kontor. Det hus vi ser i dag är till stora delar resultatet av den stora ombyggnation fabrikören lät genomföra och som gett huset sin tydligt nationalromantiska prägel. Än i dag pryder företagsgrundarens initialer fasaden, i form av smidesbokstäver på byggnadens båda frontespisar.

Tar du dig till andra sidan spåret och beger dig till Häradsgatan finns två panelklädda arbetarbostäder från 1933 respektive 1940: en tidigare tjänstemannabostad på Häradsgatan 3 och en tidigare verkmästarebostad på Häradsgatan 5. Husen ligger i nära anslutning till fabriksområdet. Båda bostäderna (Älmhult 36:1) är utpekade i kulturmiljöprogrammet, liksom industribyggnaderna.

AB Gotthard Nilsson, idag Stena Aluminium etablerades i Älmhult 1906. År 1910 lät Gotthard Nilsson köpa en fastighet invid stambanans västra sida, detsamma som i dag utgör fabriksområde och i kulturmiljöprogrammet går under benämningen Gotthard Nilssons fabriksområde.

Från en ganska blygsam start i Älmhult år 1906 kom bolaget under direktör Nilssons ledning att utvecklas till ett av återvinningsbranschens främsta i landet.

År 1916 uppfördes en första byggnad, ett magasin, som följdes av fler byggnader för sortering och förädling av lump, skrot, tagel och dylikt. Från 1920-talet och fram till IKEA:s expansion på 1970-talet var företaget det största handels- och industriföretaget i Älmhult.

Fjortonårige Johan tittade fundersamt på sin far, där han satt vid bordet i det enkla köket, nästan identiskt med köken i de andra bostäderna som rymdes i de fem trähusen utefter den lilla bruksgatan. Försökte härma hans sätt att röra sig. Det var en söndagseftermiddag i maj år 1925 och den lilla familjen hade tagit det lugnt efter kyrkobesöket i tidigare under dagen.

– Nu har Olles lillebror fått börja i hyttan också… trots att han är två år yngre än mig. Johan tittade uppfordrande mot sina föräldrar.

– Jag kommer aldrig att kunna lära mig blåsa glas om jag inte får börja någon gång.

Han kunde nästan se tankarna som for genom fars huvud, irritationen över att behöva ta upp det här ämnet igen. Men mor la snabbt och avväpnande handen på fars och tittade mot sin son.

– Vi ska prata om det igen, det lovar jag dig. Ikväll.

Det var i alla fall bättre än de hårda besked han fått tidigare. Att han måste gå klart folkskolan först. Att det fanns tid. Medan den jämnårige Olle som han växt upp med, som han alltid tagit sällskap till skolan med, plötsligt en måndagsmorgon inte väntade på honom längre. Han hade fått börja jobba på bruket. Han var vuxen nu. Dags att ta ansvar, bidra till familjens försörjning. Så hade han sagt, både lite malligt.. men också med en stråk av sorg i rösten.

Efter den dagen hade de inte haft tid att ses lika mycket. Och ända sedan dess hade Johan längtat efter att det skulle bli hans tur att ”bli vuxen”. Hans tur att få vara med och skapa glas som skulle användas i AGA:s fyrar över hela världen. Eller dricksglas som kanske nådde… hela vägen till kungen?

Den söndagskvällen, när föräldrarna trodde att han somnat hörde han de viska:
– Klart både Olle och hans lillebror måste vara med och försörja sin familj, de är ju åtta syskon. Och lönen från pappans jobb som pressare kan inte försörja de allihop.

Men Johan var ensambarn, och inte vill hans far glasblåsaren behöva ha sonen jobbandes i bruket. Han skulle gå i skolan.

Varför var livet så orättvist? Han hade varken syskon att leka med eller fick ses som vuxen arbetare. Han hade inte hört vad de sagt mer, men det var inga arga röster i alla fall.

Hela måndagen hade han fjärilar i magen. Kanske, kanske skulle det komma ett annorlunda besked ikväll.

Vid middagsbordet verkade far ovanligt uppåt. Men han sa inget, och Johan ville inte stressa på med frågor. När allt var uppätet la far ner besticken och harklade sig.

– Ja, du, Johan. Jag har pratat med brukspatron. Om du skulle kunna hjälpa till i hyttan. Och det sågs mycket positivt.

– Får jag börja jobba nu alltså?

– Ja.. far log mot honom. Men du måste fortsätta gå i skolan också!

Jahapp.

– Men behövs verkligen det? Jag kan ju redan allt som jag kommer behöva kunna. Jag vet att glaset görs av vit sand, soda och pottaska. Att den ska eldas i över trettio timmar, och det är Olle som tänder elden tidigt på morgonen. Sen tar anfångaren upp rätt mängd glasmassa på pipan, formar den och blåser in luft så det blir en skål, sen tar benmakaren över och sätter glasmassan som ska bli benet och formar den och foten. Och sedan lämnas allt till glasblåsaren, som har övervakat allt, och som nu ser till att glaset får rätt form. Eller hur pappa?

– Helt rätt min son. Och vad gör vi med glaset efter att det har blivit kylt?

– Då tar sliparna över! De graverar, etsar och målar, så det får rätt dekorationer.

– Exakt. Och vet du vem som kommer att formge glas för oss framöver då?

– Nej, berätta!

– Det är Edvin Ollers. Brukets disponent Kjellgren har samarbetat med Ollers vid Reijmyre glasbruk, och nu kommer han hit för att vi ska få ännu högre konstnärlig kvalité på produktionen vid bruket.

Johan blev så uppspelt att han klappade i händerna. Han visste visserligen inte vem Edvin Ollers var, ännu, men på sättet far pratade om honom förstog han att han skulle få vara med om mycket nytt och spännande under sitt framtida arbete vid Elme glasbruk.

På Glasarbetarvägen, kvarteret Banvakten, finns fyra av Elme glasbruks gamla arbetarbostäder väl samlade. De relativt välbevarade bostäderna uppfördes i samband med glasbrukets etablering 1917. Tillsammans med ytterligare en gruppering med arbetarbostäder, längre bort, på Växjövägen, utgör arbetarbostäderna de sista spåren av brukets verksamhet på orten.

År 1917 flyttades Färe glasbruk från Sibbhult i nordöstra Skåne till Älmhult. Med strategisk placering direkt intill järnvägen uppfördes vid Gemön ett nytt, för tiden modernt glasbruk, sedermera Elme glasbruk. I styrelsen för Elme glasbruk ingick bland andra Gustaf Dalén (1869-1937) och Hans Hanse (1879-1961). Vid glasbruket tillverkades allt från handblåsta pokaler till stora serier av pressglas. En av de tidiga mest kända formgivarna knutna till glasbruket var Edvin Ollers, som revolutionerade design och produktion vid bruket. Glasbruket nådde sin höjdpunkt under senare delen av 1920-talet, med 300 anställda vid bruket 1929. År 1970 lades verksamheten ner.

Som brukligt var denna tid försåg glasbruket sina anställda med arbetarbostäder, vilka uppfördes gruppvis i nära anslutning till bruket. Till skillnad från glasbruket, som revs 1980, finns merparten av arbetarbostäderna kvar och minner om det forna brukets verksamhet på orten. De mest välbevarade arbetarbostäderna finns i kvarteret Banvakten, samlade invid järnvägens västra sida.