Skånerundan

Skånerundan

Start och mål                                                           Text av John Ney
Elljus- och motionsspår i Klöxhult                          och Ingvar Larsson               
Här finns en mindre natursten vid Start- och målplatsen, på vilken är ingraverat när elspåret anlades och vilken klubb, som hade ansvaret för detta. Tiden skenar iväg och några år går så fort. Den nya och yngre lokalbefolkningen vet inget om spåren, därför bestämdes att utlysa, på detta sätt, att elljusspåret byggdes 1978 och invigdes samma år den 28 september. Elljusspåret byggdes som ett önskemål av villaägarna här i första hand. Älmhultskorpen blev de som fick förtroendet att uppföra/anlägga denna, genom ekonomiskt stöd av Älmhults kommuns Fritidsnämnd och Lions Club samt med mycket ideellt arbete av Sydkrafts FK, Killebergs Torv, Älmhultskorpen med flera. 
1. Samuelstorpet                                                      Text av John Käll
Här låg i slutet av 1700- och början av 1800-talet sett torpställe med mycket små byggnader. Boningshuset mätte endast cirka 9x7 alnar (=5½ x 4 meter). Även ladugård och uthus var synnerligen nätt tilltagna. Men att här bott människor med stor odlarvilja och arbetsamhet kan man inte ta miste på när man ser de ansenligt många odlingsrösen som utmärker den areal som en gång, under svett, möda och umbäranden och med de enkla verktygen hacka och spade gjorts odlingsbar.
Byggnaderna sägs ha övergivits redan på 1830-talet, men troligen har den odlade marken brukats åtskilligt längre fram. Efter torpnamnet att döma hade någon här boende namnet Samuel, möjligen den siste.
2. Kanonen                                                    Text av Ingvar Larsson och John Ney
En trombliknande orkan drog fram i Klöxhults Fritidsområde den 29 januari 2002. Av det gamla skogsbeståndet blåstes cirka 600 m3 omkull och en del av träden föll även över motionsspåren och dess ledningar. Området där träden föll var cirka 12 800 m2 (1,2 Ha eller cirka 2 tunnland).Trädens ålder uppskattas till omkring 70 år. Som tur var fanns det ingen snö vid tillfället, vilket underlättade arbetet med iordningställandet. Mycket arbete krävdes för att återställa skogsmark, elledningar och motionsspår, både maskinellt och manuellt samt ideellt arbete. För att bevara ett minne av denna händelse, sparades det största trädet (en gran). Två stockar vid roten gjordes till en "kulturinstallation" i form av en kanon. Upplysningsvis har detta trädet varit 36 meter långt och 130 år gammalt. Kanonen är uppmonterad på en liten höjd på kalhygget och i rotstocken finns ingraverat dess namn

"Kanonen"
Minne av orkanen
29/1 år 2002
Foto: Gunnar Ihrén

Foto: Gunnar Ihrén

3. Torpet Björkelund                                                Text av John Käll
Stället har även gått under namnet Hjertssons torp efter familjen Hjertensson, som sist bebodde torpet. Anders-Johan, som familjefadern hette, var timmerman och bygg- mästare. Efter hans bortgång fick byggnaderna förfalla, de revs omkring 1930. En del av virket togs tillvara och användes till ett hönshus i Froafälle. Lägg märke till den murade gropen innanför grunden, här har varit en liten källare som från köket hade förbindelse genom en lucka i golvet. Ladugården hade fähuset, murat av sten, under loge och lada. Rester av en dammanläggning syns bakom ladugårdsgrunden, möjligen kan byggmästaren ha varit, för tiden, så modern att han haft en vattenhjulsdriven spånhyvel här. Maskinhyvlad takspån började sannolikt komma i bruk vid denna tid.
4. Tjärtall                                                                  Text av John Käll
Ett före 1850-talet, här i trakten, brukligt sätt att anskaffa ved till tjärbränning var att "mjölka" växande tallar. Man högg helt enkelt bort barken nertill på tallarna. Första året från marken och 30 cm uppåt. Sedan fortsatte man med cirka 15 cm varje år tills man nådde ungefär 3 alnar (180 cm) upp på stammen. Rikligt med kåda strömmade då till såret i stammen och efter tre, fyra år kunde man hugga bort stickor som sedan brändes och då angav tjära, en vanlig tjärbränningsmetod i en tjärdal. I sin "Skånska resa" berättar Carl von Linné om omfattande "tjärutverkning" just här i Linnébygden.
5a. Skånegränsen                                                     Text av John Käll
Den under 600 år existerande riksgränsen mellan Sverige och Danmark är sedan freden i Roskilde den 26 februari 1658 landskapsgräns. Det var i samband med brödrafolkskrigen på 1600-talet som de då agerande gerillastyrkorna blev benämnda SNAPPHANAR (Ty = friskyttar). Men även vid stridigheter under åren 1676 till 1679 härjade snapphanehopar här i gränstrakterna. Det var den 26-27 juli 1676 som den beryktade "Loshultskuppen", just här i trakten, ägde rum, då Karl XI:s krigskassa bortrövades. Den bestod bland annat av vagnslaster med världens genom tiderna största metallmynt, de så kallade kopparsedlarna. Folk från båda sidor om gränsen lär ha varit inblandade. Än idag existerar här en markerad dialektgräns mellan de Småländska och Skånska idiomen.
Foto: Gunnar Ihrén

Foto: Gunnar Ihrén

5b. Gränssten                                                            Text av John Ney
Här där länsgränsen mellan Småland - Skåne skär Skånerundans motionsspår finns denna gränssten för att markera platsen. Detta också till nytta och glädje för motionärer och inte minst till studieobjekt för skolklasser. Till detta anskaffades en lämplig sten i Diabas (svart granit) från Tranetorps Bergsbrott i Lönsboda. Stenen väger cirka 4 ton och på den står ingraverat:
GRÄNS
SMÅLAND SKÅNE
Diabas
År 2002
JN
Foto: Gunnar Ihrén

Foto: Gunnar Ihrén

6. Narrarps torp                                                        Text av John Käll
Strax söder om gamla riksgränsen mot Danmark, numera Skånegränsen, ligger resterna av ett litet torpställe som haft namnet Narrarp. Grunderna efter boningshus, ladugård och uthus är de enda kvarvarande minnena.
I övrigt är allt glömt. Teckningen visar hur det en gång tedde sig.
Om man följer stigen något 100-tal meter söderut kan man där på en liten kulle strax till höger om stigen se grunden efter en så kallad backstuga. En sådan var på tre sidor ingrävd i backen, endast främre gaveln och taket var av trä.
7. Tjärdal, Beckkokningsugn                                    Text av John Käll
En tjärdal eller tjärbränna, är en ränna utgrävd i en backsluttning. Rännan har helt rensats från sten och gjorts mycket slät genom att trampas hårt. Nertill avslutas rännan med en av sten murad vall, i vars nedre kant ett rör av trä går igenom. När tjära skall framställas fylles hela rännan till god råge med småhuggen, kådrik furuved. Det hela täcks därefter med ett tjockt lager granris och jord för att hindra lufttillförsel. När detta är noggrant gjort tänder man på veden i rännans översta ände. När elden tagit sig ordentligt kopplas en blåsbälg till fyren med ett rör kring vilket det noga tätas. Så pumpas luft in och veden glöder utan att brinna, kådan (tjäran) smältes ur och rinner utför rännan och ut genom det tidigare nämnda röret nertill där den i kärl samlas upp och fylles på tunnor. Tjära var i gångna tider en stor Småländsk exportvara.
Beck kunde kokas av tjäran som framställdes vid tjärbränningen. Det skedde i en gjutjärnsgryta på en av sten murad ugn, som till vänster på bilden härovan. Tjäran kokades tills allt flyktigt förångats, den var då mycket trögflytande och förvandlad till produkten BECK. Medan det ännu var hett kunde becket hällas upp i strutar av granbarn, kallade beckskruvar. Det användes bland annat av skomakare och sadelmakare till att impregnera den tråd man sydde med, det begagnades även till tätning av träbåtar.
8. Potatisgrop                                                                   
Gropar i marken av den typ som ni ser här användes under gångna tider (17-1800-tal), som vinterförvaringsplats för den potatisskörd som man fick på ett så kallat svedjeland, det vill säga en yta i skogen som huggits ren och bränts. Där odlades bland annat potatis. Om vägen till svedjan i barmarkstid var svår, väntade man till vintern med hemforslingen av den skördade potatisen. Då det var fruset och snö var ju framkomligheten i väglöst land bättre för dragdjur och släde.
9. Stenmur (Stengäre)
Småland är känt för sina oändliga stenmurar, som kantar åkrar och småvägar. De utgöra inte bara karaktäristiska inslag i landskapet utan också monument över tidigare generationers hårda arbete. Så skriver amanuens Gunnel Holmér vid Smålands Museum i Kronobergsboken 1979. Det finns många olika typer av stenmurar, men den i våra trakter vanligaste är den så kallade "dubbelmuren", det är en sådan ni ser här. Den består av två kanter, murade av stora stenar mellan vilka man sedan fyllt i med småsten. Men först grävdes ett dike till någorlunda frostfritt djup, ett dike som sedan fylldes med sten. Ovanpå detta lades därefter muren. Dess sidor skulle luta lite inåt, mot varandra, för att ge bästa stadga. Det var givetvis ett mycket slitsamt och tidsödande arbete att lägga en fin stenmur, men i gengäld fick man från åkrarna bort mycket sten och så fick man gärdesgårdar som aldrig behövde förnyas. Vissa, än idag intakta, mycket vackra murar visar att en imponerande yrkesskicklighet fanns.
10. Aspholmens arrendetorp                                    Text av John Käll
Aspholmen var ett arrendetorp under gården Ormakulla, som ligger cirka 1 km österut och i vars förutvarande ladugårdsbyggnad Älmhults Hembygdsförening har sina samlingar förvarade. Sista innebyggarna på Aspholmen var ett par vid namn Sven och Johanna och deras barn. På 1930-talet, efter parets bortgång, revs husen. Några av barnen for till Amerika. En ungefärlig konstruktion av torpets utseende syns på teckningarna härovan.
Rester av en varggrop finns på kullen strax väster om källargrunden. Se särskild informationsskylt vid gropen!

                                                                                      Tillägg av John Ney
På en stor del av detta torps odlingsyta finns numera ett stort bestånd av enebuskar som vuxit upp under åren. Av detta täta beståndet finns buskar upp till 5 meter höga vilket är mycket sevärt.

11. Varggrop (fångstgrop)                                       Text av John Käll
Vargen kallades förr ofta för "den gråe" eller "gråben". Det ansågs inte tillrådligt att uttala det rätta namnet, det troddes kunna locka fram de, som man menade, blodtörstiga bestarna. Obestridligt är att vargar förekom även så här långt söderut fram till mitten av 1800-talet. Den sista småländska vargen lär ha dödats 1864. Det hände naturligtvis ibland att tamdjur på bete i skogen föll offer för "den gråe" och det var givetvis till stort men för djurets ofta fattige ägare. Man var rädd för vargar och de hatades intensivt. Så snart det ryktades om varg "laddades" därför varggropen. Det tillgick så att mot en lång stör mitt i gropen lades ett tak av smala raftar, ris och fräs över hela gropen. (Teckningen ovan visar principen). Taket skulle vara så konstruerat att det lätt föll ihop när en varg, eller kanske oftare en räv, gav sig ut på det för att sluka den kacklande, för skrämda höna, eller annat lockbete som bundits fast vid den i mitten uppstickande stören. När så "taket" rasat ihop och rovdjuret fallit ner i gropen, oförmöget att ta sig upp igen, blev det ett lätt offer för tillskyndande jägares vargspjut.
12. Harastenen                                                         Text av John Ney
Varför kallas nu detta klippblock för "Harastenen"? För det första är det inte en liten sten, utan ett ganska stort klippblock, som finns här i Klöxhultsmarkerna. Cirka 100 kubikmeter, (10m x 5 x 2) i omkrets, som ligger mest ovan markytan. Det märkliga är att här finns inga andra stenar i detta klippblocks närhet och det ligger mer ensamt på denna mark. Och varför nu namnet "Harastenen"? Längre tillbaka i tiden när det fanns mer gott om hare här i markerna hade den ofta sin väg här förbi denna sten, särskilt när hund drev den. Detta visste nu jägarna av erfarenhet om, därför blev det ofta så, att en av jägarna fick order att springa till "Harastenen", när drevet pågick och ställa sig här på pass, och märkligt nog kom haren förbi här 9 tillfällen av 10 och då blev det så småningom harstek. Så det stämmer inte riktigt här, "att ingen vet var haren har sin gång"! Hur har detta klippblock nu kommit hit? Det måste på något sätt kommit hit med inlandsisen, och då troligen norrifrån. Här finns "ett band" ett stycke härifrån, av mindre stenblock, både norröver och framför allt söder om detta klippblock ända ner till Loshults kyrkby. Det visar sig att isen haft det med sig och att det tyngre har rasat av på ett tidigare stadie.
Harastenen,  Foto: Gunnar Ihrén

Harastenen, Foto: Gunnar Ihrén

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies.