På gårdagens stigar

På gårdagens stigar

Följande texter är skrivna av John Käll
1. "Jätta-kast" "Bloms kammare"
Detta flyttblock, ett minne från senaste istiden, har gett stoff till ett par folkliga historier. "Bloms kammare" kallas stenen därför att under en utskjutande kant på baksidan lär en kringvandrande gesäll vid namn Blom, ofta ha logerat när han var i trakten. Enligt en annan sägen, berättad av "Petter på Liarna", skall en gång en havande kvinna i sista stund räddat sig undan en anfallande varg genom att klättra upp på stenen. Där uppifrån hade hon, med hjälp av en stor påk kunnat hålla "den gråe" ifrån sig tills hennes gälla nödrop tillkallade folk från närliggande gårdar, och vargen skrämdes iväg.
2. Ruin efter Shagga-Katrins backstuga
Här ser du ruinen efter en så kallad "backstuga", på tre sidor ingrävd i en jordkulle. Endast takstolen och delar av ena gaveln var av trä. Denna gavelsida vette oftast mot söder och hade ingångsdörr och ett litet fönster som släppte in ett mycket sparsamt ljus i stugans enda rum. En öppen gråstensmurad eldstad stod för uppvärmnings- och matlagningsmöjligheter. Just denna stuga är tagen som typexempel av Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius i "Värend och Virdarna", som utgavs år 1854! Sista invånaren här lär ha varit en änka som kallades "Shagga-Katrina", efter vars död på 1890-talet stugan förföll. Lite åkerjord kring kojan gav möjlighet att hålla en mager get och kanske några höns, möjligen också en katt.
3. Ruin efter skvaltkvarn
En liten kvarn av enklaste slag, med endast ett par stenar. Den roterande överstenen drevs av en lodrät axel i vars nedre ände det liggande vattenhjulet var monterat. Mjölet blev mycket grovt, säden kunde ej skalas. Skvaltkvarnar var, som här, oftast belägna vid små vattendrag och kunde därför i regel endast köras när vattentillgången var god under vår och höst. Skvaltkvarnarna var inte, i motsats till hjulkvarnarna, skattebelagda.
4. Offerkälla
Denna källa har enligt ortens folk alltid hållit vatten, även under de mest extrema torrperioder, och har därför ansetts som lite övernaturlig. Om man kasade en slant i den (offrade) troddes det att önskningar hade större chans att bli uppfyllda. Strax efter sekelskiftet lär hundratals mynt ha plockats upp och sålts till en samlare i Älmhult. (Petter Dahl). Slåtter och ängsmark omgav källan i gamla tider. Den hade således en mycket vacker omgivning.
Lägg märke till de vackra, mycket välmurade odlingsrösen, ett 30-tal meter till höger om offerkällan, som bröderna Ernst och Nils-Petter Svensson, här på gården Lidarna, lade upp i början på 1900-talet.
5. Stenmur (som den byggdes)
Småland är känt för sina oändliga stenmurar, som kantar åkrar och småvägar. De utgöra inte bara karaktäristiska inslag i landskapet utan är också monument över tidigare generationers hårda arbete. Så skriver amanuens Gunnel Holmér vid Smålands Museum i Kronobergsboken 1979. Det finns många olika typer av stenmurar, men den i våra trakter vanligaste är den så kallade "dubbelmuren", det är en sådan ni ser här. Den består av två kanter, murade av stora stenar mellan vilka man sedan fyllt i med småsten. Men först grävdes ett dike till någorlunda frostfritt djup, ett dike som sedan fylldes med sten. Ovanpå detta lades därefter muren. Dess sidor skulle luta lite inåt, mot varandra, för att ge bästa stadga. Det var givetvis ett mycket slitsamt och tidsödande arbete att lägga en fin stenmur, men i gengäld fick man från åkrarna bort mycket sten och så fick man gärdesgårdar som aldrig behövde förnyas. Vissa, än idag intakta, mycket vackra murar visar att en imponerande yrkesskicklighet fanns.
Ungefär hur det kunde gå till vid stenmursläggning visar teckningen här ovan.
6. Kolbotten och lämningar efter kolarkoja
En kolbotten är lämningarna efter en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så att man från mitten ställde trädstammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek (cirka 200 m3) (innanför diket som går runt här). Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle kunna hållas under kontroll så att inte öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika träkolet användes som bränsle vid framställning av järn ur sjö och myrmalm. Här i södra delarna av Pjätteryds socken kan man finna hundratals kolbottnar, lämningar efter kolmilor. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja som krypin till skydd mot väder och vind och att laga sin enkla mat i. Kojan var byggd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet på bara ett par, tre kvm mellan britsarna, var av trampad jord. Det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de cirka tre veckor det tog att kola ut en ordinärt stor mila.
7. Tjärdal
En tjärdal eller tjärbränna, är en, i en backsluttning utgrävd ränna som rensats från sten, gjorts mycket slät och trampats hårt. Nertill avslutas rännan med en av sten murad vall, täckt med jord. I rännans botten är ett hål upptaget genom vilket tjäran rinner ner. När tjära skall framställas fylls hela rännan, med god råge, med småhuggen kådrik furuved. Det hela täcks därefter med ett tjockt lager granris och jord för att hindra "tjuvdrag". I en öppning längst upp tändes nu på och en blåsbälg kopplas till för att få upp hetsen så att kådan effektivt smältes ut ur furuveden. Efterhand som kådan smälter och veden förkolas flyttas blåsbälgen neråt utefter "brännan". Kådan (tjäran) rinner efterhand ner efter dalen, ut genom hålet nertill där den kan uppsamlas i därför avsedda kärl. Tjära var i gamla tider en inte oväsentlig svensk exportvara.
8. Tjärtall
Ett före 1850-talet här i trakten brukligt sätt att anskaffa ved till tjärbränning var att "mjölka" växande tallar. Man högg därvid bort barken på en mindre yta nertill på tallen, första året cirka 30 cm upp på stammen. Rikligt med kåda strömmade då till vid såret som sedan varje år utsträcktes uppåt med cirka 15 cm tills det nådde tre alnar upp på stammen. Det gällde stora gamla tallar som växte i myrkanter. Efter tre till fyra år kunde man så hugga bort från såret, dock måste undvika att skada kärnveden. Den borthuggna veden var mycket kådrik och gav rikligt med tjära när den brändes i en tjärdal. I sin "Skånska resa" berättar Carl von Linne om omfattande "tjäruverkning" just här i Linnebygden.
9. Mohåla
I en sådan här kulle av pinnmo eller "jetter" som låg nära intill vägen, togs beläggnings- material till vägbanan när den behövde förbättras. Det kallades att "broa" på vägen. Gropen som blev när jorden tagits bort kallades "mohåla". Gångna tiders större vägar voro uppdelade i "brosträckor", vilket innebar att varje gård hade underhållsskyldighet för ett visst stycke av vägsträckan, längden berodde på gårdens storlek. En flat sten, kallad "brosten", upprest vid vägkanten, angav gårdsnamn och längd på vägsträcka som skulle hållas i någotsånär framkomligt skick. När Statens Vägverk kom till i mitten på 1920-talet, avskaffades broskyldigheten på allmänna vägar. Brostenarna, där de finns kvar, klassas nu som kulturminnesmärken och får inte flyttas eller utsättas för åverkan. Den väg som passerar här är mycket gammal. Den finns med som allmän väg på den första riktiga kartan över Sunnerbo Härad, utgiven 1685, och hade säkerligen redan då funnits sedan länge.
10. Bisterhyltan, ödegård med märkligt brunnskar och med lämningar efter hacke- och bössesmedja
Ett 60-tunnlands (=30 har) hemman hörande till Boastads bys utmarker. Gården uppodlades i slutet av 1700-talet, och brukades av samma släkt, i rakt nedstigande led, till slutet av 1940-talet, då jordbruket lades ner och huset revs. Vid sidan av jordbruket drevs en mindre smidesverksamhet. Förleden "Bister" i gårdsnamnet lär komma av bast, vilket tyder på förekomst av lind av vars innerbark man tillverkade bast till snören och rep. "Hyltan" är en förvrängning av "hult" som betyder lövskog, i detta fallet tydligen med rikt inslag av lind. En lind finns kvar vid ladugårdsgrunden. I mitten på 1960-talet igenplanterades åkermarken med gran.
Det säregna brunnskaret av flata stenar, en hög grus, lera och sten efter boningshusets murstock, och strax till vänster en rejäl stenfot av huggen sten är allt som nu är kvar av stället. Den "rejäla stenfoten" har varit grunden till den på orten beryktade "Besterhåltasmean", en liten smedja där det för inte så länge sen smiddes både "svärd och plogbillar", det vill säga flintlåsbössor och de eftertraktade "Besterhåltahackånå", potatishackor av särskilt god form och kvalitet.
11. Fägata
När boskapen förr i världen släpptes ut på bete i hage eller skog, var det genom en så kallad FÄGATA. Den fick gå från ladugården ut till betes markerna. Fägatan bestod av två parallella gärden av trä eller, som här, stenmurar. Vid öppningen mot skogen fanns en grind, eller som det också kallades, ett "le". Här passerade djuren ut eller in morgon och kväll. De fick förstås inte beta på åker eller äng förrän efter skörden på hösten. I början av 1800-talet var stängslen nästan alltid av trä, men virkesbrist och stenröjning gjorde att man började lägga upp murar av sten. Då fick man ju praktiskt användning av de stenar som man tog upp ur åkrarna och ett stängsel som varade "för alltid".
12. Rester av beckkokningsugn
Att beckkokning varit en vanlig sysselsättning, fordom i Pjätteryd, framgår av att pjätterydsborna i grannförsamlingarna kallades "beckänglar". Beckkokningen gick till så att på en för ändamålet, av sten, uppmurad eldstad, placerades en stor järngryta. Denna fylldes med tjära, oftast nybränd från en närbelägen tjärbränna. Så eldade man under grytan och tjäran kokades tills allt flyktigt försvunnit. Man måste emellertid vara mycket noga vid kokningen så att man inte eldade för häftigt, då kunde tjäran pysa över och fatta eld. Eldningen pågick i flera timmar under det att man ständigt rörde om i tjäran med en kraftig stör. När så småningom tjäran övergått till beck var den mycket trögflytande, men kunde medan den var varm hällas upp i ett slags strutliknande behållare (beckskruvar), gjorda av färsk gran- bark, i vilka det sedan salufördes.
13. Pestkyrkogård
På denna plats begravdes människor som avlidit i epidemier av kolera eller pest och som därför, på grund av smittofaran, inte fingo forslas till den ordinarie kyrkogården. De döda måste också komma i jorden fortast möjligt, varför de vanliga ceremonierna, med präst närvarande, inte kunde tillämpas. Många döda fick läggas i samma grav och förmodligen utan kistor. Enligt folktraditionen har denna begravningsplats utnyttjats senast vid den stora koleraepidemien i början av 1700-talet. Ortens befolkning har genom tiderna hyst stor respekt och vördnad för platsen (kyrkåkern) som, trots tidigare odling runtomkring, alltid lämnats orörd. Spöken och gastar lär också ha visat sig på den lilla kullen för den som av någon anledning kommit till eller nära platsen nattetid!
14. Brännefalls damm - Dammbyggnad efter vattendriven spånhyvel
Enligt vad "de gamla berätta" har här varit en vattenhjulsdriven spånhyvel, med vars hjälp taktäckninsspån framställdes. På 1800-talet och fram till 1930 var sådan spån det på trakten dominerande taktäckningsmaterial. Dessa spån, cirka 4 mm tjocka, var ungefär 45 cm långa och 10 till 15 cm breda. De lades om lott, i rader längs taket, men en förskjutning mellan raderna på cirka 15 cm. Man började lägga spånen längst ner på taket, vid "hofsen". De spikades med så kallad "takspik", (2-tums trådspik) en spik i överdelen av varje spåna, så att spikarna sedan täcktes av nästa spånrad. Ett bra spåntak höll i cirka 15 år.
15. Brännefalls äng (kärrslåtter)
Brännefalls äng, som den öppna mossen här framför kallas, är en för länge sedan igenvuxen göl, av vilken den sista resten utgörs av vattenspegeln vid spånhyveldammen. Under 1800-talet och ända fram till 1930-talet förekom här sjö- eller madslåtter. I augusti, när det oftast var som torrast, slogs stargräset med lie, räfsades ihop i "breor" som snabbt torkade om vädret var gynnsamt. Då marken på ängen var för blöt och mjuk för hästar eller oxar, måste man med höbåga bära in det torra madhöet i vid ängens kant belägna lador. Det kunde sedan under vintern, när det var fruset och snö, med släde och dragdjur forslas hem till gården. Slåttern här tillhörde byarna Sjöastabygd och Boastad, och gör så än idag, fast det nu inte höstas här.
16. Potatisgrop
Gropar i marken av den typ som ni ser här användes under gångna tider (17-1800-tal), som vinterförvaringsplats för den potatisskörd som man fick på ett så kallat "Svedjeland", det vill säga en yta i skogen som huggits ren och bränts. Där såddes i askan, första året råg, andra året odlades potatis. Om vägen till svedjan i barmarkstid var svår, väntade man till vintern med hemforslingen av den skördade potatisen. Då det var fruset och snö var ju framkomligheten i väglöst land bättre för dragdjur och släde. Under tiden förvarades potatisen i en sådan här grop intill svedjan. Som synes är denna potatisgrop placerad vid kanten av en kolbotten, vilket tyder på att man odlat potatis på den fria ytan efter kolningen. Kanske har man även använt kolstybb (rest efter kolning) som isolerande hölje över den i gropen förvarade potatisskörden.
17. Knektahagen "Knektahaven" - Ruin efter Knektatorp
Här bestämde sig HÖKHULTS ROTE (nr 130) i början på 1870-talet för att anlägga ett nytt soldattorp. Roten hade då just städslat en ny soldat, Kristoffer Johansson, ELMQVIST. Denne unge man som tagit värvning den 19/4 1873, fick av okänd anledning, inte sin tilltänkta hustru att flytta hit trots vetskapen om nya fina hus och obrukad jord. Soldat- familjens vägran att bosätta sig här gjorde att arbetet avbröts när grunden, som vi ser rester av, var färdig och som skulle ha blivit ladugård. Då detta var mot slutet av indelningsverkets existens kom aldrig bygget igång igen och här blev alltså inget soldattorp. Stället har emellertid ändå, av ortens folk, blivit kallat för "KNEKTAHAVEN". När det var aktuellt, fanns ingen granskog här som idag, utan landskapet var mera öppet med lövskogshult omkring.
18. Fossil svedjeåker - Svedjebränning
Svedjebränning var fram till slutet av 1800-talet ett vanligt förekommande nyodlingssätt. Det tillgick så att ett område i skogen som man ansåg vara odlingsbart, kalhöggs. Användbart virke tillvaratogs, medan grenar och irs kastades in mot centrum så att en några meter bred ring runt svedjan blev så ren som möjligt från brännbart material. Därefter tände man på, helst vid fuktig väderlek, för att inte riskera skogseld, och brände av hela den renhuggna svedjeytan. Av askan blev jorden gödd och den kunde därför ge en ganska god skörd av den råg som såddes eller den potatis som sattes där på våren det första året. Efter 3-5 år lämnades svedjan att åter växa igen med skog eftersom den då var utsugen på näringsämnen och därför producerade för dåligt. Den kunde också gödslas och tas upp till varaktig åker. Svedjebruk är en mångtusenårig odlingsmetod. Här uppe på höjden kan du se små odlingsrösen, vilket visar att här har varit ett svedjeland, troligen i början på 1800-talet. Som du kan se finns här även lämningar efter en tjärdal och en beckkokningsugn.
19. Ödetorpet "Jordbäralyckan"
Denna gård med det säregna namnet "Jordbäralyckan" beboddes sist av en man vid namn Petter Jönsson och hans familj. Gemenligen kallades han för "Brotta-Pettern", okänt varför. Det berättas emellertid att han hade ett särdeles häftigt och ilsket humör, vilket höll i sig in i det sista. Hans hustru vågade inte gå nära sängen när han låg på sitt yttersta utan hon räckte honom maten på en brödgresla! En brödgresla är en lång stång med en rund träskiva i ena änden, varmed man satte in och tog ut brödkakor ur bakugnen. Jordbär är detsamma som smultron. Gårdsnamnet tyder alltså på att här förekom rikligt av dessa läckra bär. Lycka kommer av ordet "lyckt" = låst. Ett svedjeland eller nyodling i skogen kallades ofta för "lycka", när det var omgärdat med stenmur eller annat stängsel och därmed var oåtkomligt (lykt) för i skogen betesgående husdjur. Husen här revs vid seklets början men åkermarken brukades delvis ända in på 1950-talet.

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies.