Sedan urminnes tider har trafiken mellan Malmö och Stockholm gått utmed Lagadalen genom Småland. I vårt fall var det alltså Markaryd-Ljungby-Värnamo-Jönköping som var riksväg. Men det kom upp andra idéer. Varför inte dra järnvägen mer in i landet så att man kunde utnyttja naturtillgångarna bättre? För att kunna utveckla skogs- och stennäringen behövdes bättre kommunikationer. På det sättet blev järnvägens placering ett av de första regionalekonomiska besluten av betydelse och innebar att järnvägen drogs mitt inne i Småland.
När sträckningen blivit klar började diskussionen om vilka orter som skulle bli stationsorter. I princip behövde tåget vatten och kol var femte mil. I våra trakter stod diskussionen främst mellan orterna Loshult och Stenbrohult, som var dåtidens centra i sitt område. Märkligt nog blev beslutet Älmhult, en plats med bara några bondgårdar. Med detta ungefär femmilssamband bildades ett pärlband av viktiga stationsorter som Hässleholm-Älmhult-Alvesta-Nässjö.

När resenären kom ut från stationens trappa möttes besökaren av ett stort torg och runt detta fanns byggnader och ett gatumönster som utgick från torget. Zander bodde i Älmhult i tio år innan han flyttade vidare.
Utöver den större stationen i Älmhult så fick även Möckeln, Diö. Liatorp och Eneryda stationer. Järnvägen betydde mycket för utveckling av handel och näringsliv, vilket blev en positiv faktor för alla dessa orter.
© Bo Bergsjö